Det är ingen överdrift att påstå att Joseph Ratzinger var en av vår tids skarpaste teologer. Bäst lär man känna honom genom hans böcker, till exempel Introduktion till kristendomen som är hans mest lästa bok, Kallad till gemenskap – Att förstå kyrkan idag eller Jesus-trilogin. Här framträder en intellektuell gigant, resonerande, öppen, med förmåga att levandegöra ett djupt innehåll på ett enkelt flytande språk.
Också i mötet med det sekulära samhällets eliter blir han förstådd och uppskattad. Som i hans tal i Westminster Hall i London eller i parlamentet i Berlin, där han varnade för en begränsad positivistisk syn på lagen som underminerar själva dess fundament, medan förnuftet, öppet för det transcendenta, bidrar till att bygga ett verkligen humant samhälle som motstår utmaningarna både från radikalt ateistiska och religiöst-fundamentalistiska ideologier.
I intervjuböckerna med Peter Seewald, som kom till åren 2002–2016, ger han sin personliga syn inte minst på de ”skandaler” som kantat hans väg. Där medier okritiskt tagit hans uttalanden som bevis på deras förutfattade mening om honom som en mörkman, får vi här andra perspektiv.
Som exempel kan nämnas Afrikaresan 2009, då påven i en intervju påpekade att enbart kondomer inte löser problemet med spridning av hiv/aids, något som utlöste ett drev mot honom, trots att uttalandet mycket väl kunde tolkas i en annan kontext.
Hans ledstjärna var att inte kompromissa med det arv Katolska kyrkan förvaltade.
— Bengt Malmgren
Benedikt XVI kommenterar: ”Jag hade då inte tagit någon generell ställning till kondomer utan sade bara det som vållade så stor förargelse: Man kan inte lösa problemet genom att dela ut kondomer. Det måste hända mycket mer. Vi måste vara nära människorna, leda dem, hjälpa dem, och detta både före och efter insjuknande.” Han konstaterade också att det kan finnas situationer där användande av kondom kan vara motiverat som det minst dåliga.
Hans största kors var ansvaret för prästers sexövergrepp, i synnerhet mot minderåriga, som exploderade i offentligheten under senare delen av påve Johannes Paulus II:s pontifikat. Det fanns en tystnadskultur i kyrkan då, men Joseph Ratzinger var den förste som tog tag i detta, sedan han som prefekt för Troskongregationen fick läsa alla rapporter som strömmade in från hela världen och insåg situationens allvar.
Under sina 24 år vid Troskongregationen kallades han “pansarkardinalen” på grund av sitt hårda ingripande mot teologer. Kanske hade en mer dialoginriktad ledarstil kunnat leda till en mer fruktbar teologisk utveckling. Men hans ledstjärna var att inte kompromissa med det arv Katolska kyrkan förvaltade. I detta ingår till exempel att Jesus Kristus har grundat kyrkan och att äktenskapet är mellan man och kvinna.
Han kunde se positiva inslag i befrielseteologin, men kritiserade dess alltför starka prägling av marxistisk ideologi. Dokumentet Dominum Iesus, om Jesus Kristus centrala roll för frälsningen, kritiserades för att inte fullt ut erkänna protestantiska samfund som fullvärdiga kyrkor. Men det är ingen tvekan om att dokumentet helt var i linje med Johannes Paulus II:s intention att skydda vissa essentiella punkter i kyrkans tro från missförstånd och risk för avvikelser.
Parallellt med Benedikts starka försvar för kyrkans tro går övertygelsen om att tro och förnuft hör samman, vilket utesluter all radikal religiös extremism och förklarar hans fruktbara dialog med den sekulära världen. Som expert under Andra vatikankonciliet (1962-65) kritiserade han en retorisk tradition av regler och fördömanden som funnits alltsedan motreformationen.
Teologisk utveckling handlar både om trohet mot källorna och att med förnuft reflektera över och lägga ut trons sanningar. För att kyrkan ska överleva och kunna utföra sitt evangeliserande uppdrag krävs att tron är förankrad i de troendes hjärtan. I sina böcker vädjar Benedikt hela tiden till den enskildes förnuft och hjärta i bejakandet av Jesus Kristus. Detta utesluter all klerikalism som gör troende till passiva mottagare av färdigserverade teser.
Det finns försök att slå in en kil mellan Benedikt som den traditionstrogne påven som slog vakt om den gamla latinska mässan och Franciskus som den som med sin pastorala inriktning luckrar upp den katolska läran. Risk finns för en mytbildning kring detta nu när Benedikt är död.
Men den bilden är helt fel. Det fanns en ömsesidig acceptans mellan de två, och det som skett under Franciskus pontifikat är en logisk följd av det Benedikt beredde marken för: Satsningen på att skräddarsy hela kyrkans organisation för evangelisationsuppdraget. Kuriareformen – där det nya dikasteriet för evangelisation, vars kärna är det av påve Benedikt skapade påvliga rådet för främjandet av ny evangelisation – är det nya superdikasteriet, medan Troskongregationen träder tillbaka ett steg som service åt biskoparna.
Satsningen på synodalitet, det vill säga samarbete, och att vandra tillsammans som något som inte bara gäller biskopskollegiet utan alla döpta, är något som påve Franciskus vill framhäva i den nya synodala process han initierat i världskyrkan.
