Ett bestialiskt krig utspelar sig sedan ett år tillbaka i Ukraina, en självständig stat i Europa, iscensatt av den ryska regimen. Varje dag kan man – i varje fall utanför Ryssland – följa rapporter om angrepp på civilbefolkning med svåra lidanden som följd. Vittnesmål om krigsbrott förekommer från en rad platser.
Mot denna bakgrund är det naturligt att militärer, men också politiker och experter, diskuterade kriget i Ukraina och vårt säkerhetsläge på försvarskonferensen Folk och försvar i Sälen. Men Lotta Sjöström Becker, generalsekreterare på Kristna fredsrörelsen, är missnöjd med att inte freds- och konfliktsforskning lyftes fram på försvarskonferensen (Dagen 12/1).
Hon talar om “den allt mer militariserade diskursen” till följd av kriget i Ukraina och Sveriges Nato-ansökan, och saknade experter inom ickevåldsforskning. Då skulle man kunnat bygga en säkerhet utan att använda våld, yttrar hon.
En nyckelformulering i intervjun är följande: “I stället för att låta militärer diskutera fred borde man lyssna på experter inom fredsforskning och ickevåldsforskning och höra vad de har att säga.” Det finns inom fredsrörelsen en djup misstro mot det militära försvaret. Militärerna är inte experter på fred, sägs det. Freden avlägsnas i ivern att rusta upp.
Håller resonemanget? Man kan, menar jag, likna situationen för Ukrainas befolkning vid en blåljus-utryckning. Omedelbart vid Rysslands angrepp den 24 februari 2022 bestämde Ukraina sig för att försvara sitt oberoende – och att göra det med militärt våld. Ett möjligt alternativ hade varit att förhålla sig med undergivenhet mot angriparen. Den lösningen tycks aldrig ha varit aktuell. Möjligen hade man inte lyssnat på experterna inom freds- och ickevåldsforskning.
Fred innebär inte bara frånvaron av krig. Det finns ett djupare värde att slå vakt om: Möjligheten att själv bestämma över sitt lands angelägenheter, att slippa förtryck. I de baltiska folkens långa kamp för självständighet kom följande ord att yttras: “Och fred är mänsklighetens intresse. Men jämsides med den och över den, står friheten, den nationella som den individuella.” (Friheten möter diktatorn, Baltiska kommittén 1964).
Kraven på nedrustning riktades ensidigt mot Natoländerna. Kritiken kombinerades med antiamerikanism och antikapitalism.
— Gunnar Hyltén-Cavallius
Denna insikt tycks saknas hos fredsrörelsen. Här är det snarast “det militär-industriella komplexet” som är problemet, inte att en expansionslysten stormakt kastar sig över en demokratisk granne. I en exceptionell nödsituation har staten beslutat om mobilisering av alla män mellan 18 och 60 år. Men Kristna freds hävdar att rätten till vapenvägran borde ha funnits.
Det är lätt att i det ombonade Sverige komma med pekpinnar till medmänniskor i stater som varje dag utsätts för beskjutning, terror och dödande. I radions P1-morgon ville Gudrun Schyman, tidigare partiledare för Vänsterpartiet, se fredsförhandlingar mellan Ryssland och Ukraina. Hon ansåg att både Ryssland och Ukraina behöver kompromissa. För detta uttalande har hon fått kritik. Varför skulle den angripna staten behöva kompromissa?
[ Fredrik Wenell: Att vara militär är inte vilket jobb som helst ]
Under 1970- och 80-talen var fredsrörelsen stark, inte minst i kristna samfund och inom Kyrkornas världsråd. Fredsrörelsen var ett av följdfenomenen från “det röda decenniet” från 1960-talets slut, alla präglade av vänsterns utopiska föreställningar. I själva verket riktades kraven på nedrustning ensidigt mot Natoländerna. Kritiken kombinerades med antiamerikanism och antikapitalism.
Därför understöddes fredsrörelsen starkt av Warszawapakten. Sovjetunionen bedrev, skriver Johan Sundeen i boken 68-kyrkan. Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965–1989, “ett intensivt påverkans- och propagandaarbete riktat mot grupper i Västeuropa under fredsfrågans sigill.” Det förelåg ett vänsterkristet arv av passivitet gentemot så kallade goda diktaturer.
Lotta Sjöström Becker beklagar att pacifismen länge varit en icke-fråga i Sverige. Som ordförande i svenska Kristna freds berättar hon i intervjun att rörelsen systematiskt jobbar med vapenvägran. Märkligt nog motiverar hon inte sin ståndpunkt från Bibeln eller den kristna bekännelsen. Kanske tar hon för givet att argumenten är allmänt kända. Så är nog inte fallet. Dessutom har kristna genom historien kommit fram till olika hållningar vad gäller bruk av vapen inom det militära försvaret.
När biskop Martin Lönnebo publicerade Fredsvägen (1983) listade han bland de sju körfälten på fredsvägen även “väpnad styrka”. Och kanske fanns det på Sälenkonferensen – bland alla militärer, politiker samt representanter för civilsamhälle, näringsliv och myndigheter – kristna människor som önskade verka för fred – också om man ibland blir tvungen att använda våld. Som när attacken är ett faktum, och en militär insats – likt en blåljusutryckning när olyckan redan hänt – är nödvändig för att försvara liv och frihet.
[ Kristen ukrainare vägrar göra militärtjänst – blir fängslad ]
