I en debattartikel ondgör sig Gunnar Hyltén-Cavallius över Kristna fredsrörelsen, särskilt mot bakgrund av det pågående ryska angreppskriget mot Ukraina. Tyvärr har han uppenbarligen missförstått vad Kristna fredsrörelsen är och står för i sammanhanget, och det finns därför anledning att klargöra detta.
Hyltén-Cavallius riktar blicken mot den 24 februari 2022 – när den folkrättsvidriga ryska invasionen inleddes – och liknar den militära insatsen till försvar för Ukrainas befolkning vid en blåljus-utryckning. Invasionen för snart ett år sedan har inneburit ett enormt lidande. Men kriget inleddes inte då utan åtta år tidigare, när Ryssland annekterade Krim och sedan stöttade paramilitära separatiststyrkor i östra Ukraina. Och den konflikt som ledde fram till kriget började ännu tidigare än så.
På motsvarande sätt föregås alla krig av en konflikt som ännu inte resulterat i väpnat våld och stridigheter. Och det är där som Kristna fredsrörelsen har sitt huvudsakliga fokus. Innan blåljus-utryckningen är ett faktum, och med ambitionen att denna utryckning inte alls ska behövas och krigets tragedi undvikas.
De ryska och ukrainska män som vågar stå upp för fredliga sätt att hantera situationen i Ukraina behöver såväl uppmuntran som skydd mot förföljelse.
— Lotta Sjöström-Becker
Det råder nämligen en bred enighet bland freds- och konfliktforskare om vikten av förebyggande insatser för att undvika att konflikter blir våldsamma och övergår i krig. Det handlar bland annat om aktiv diplomati och förtroendeskapande åtgärder men också om olika former av ickevåldsbaserat människorättsfrämjande arbete.
Kristna fredsrörelsen jobbar exempelvis med internationell medföljning till skydd för människorättsförsvarare i Latinamerika, och kan med konkreta exempel visa hur sådana insatser gör skillnad, räddar liv och främjar demokratisk utveckling.
Tillsammans kan förebyggande och människorättsfrämjande insatser av olika slag skapa den hållbara fred som är mer än bara frånvaron av krig, och som vi i likhet med Hyltén-Cavallius eftersträvar. Beklagligt nog syns dessa nödvändiga perspektiv kring fredsbyggande och aktivt utövande av ickevåld alltför sällan i den svenska säkerhetspolitiska debatten, och de saknades nästan helt under Folk och försvars konferens i Sälen i januari, därav vår kritik.
Trots att det pågår ett krig i vårt närområde just nu är det nödvändigt att också höja blicken och söka en väg att främja långsiktigt hållbar fred och säkerhet, såväl i Sverige som på andra håll i världen. Hyltén-Cavallius refererar i sitt inlägg till biskop Martin Lönnebos skrift Fredsvägen, där “väpnad styrka” listas som ett av de sju körfälten på denna tänkta fredsväg.
Inom Kristna fredsrörelsen är vi övertygade om att de andra körfälten – däribland rättvisa, kunskap och delaktighet – är mer framkomliga och effektiva, förutsatt att de ges utrymme och inte blockeras.
Likväl uteblir eller misslyckas ibland de förebyggande insatserna. Också under pågående krig, som det i Ukraina, finns det dock alternativ till våldsanvändning. Hyltén-Cavallius skriver raljant och felaktigt att Kristna fredsrörelsen förespråkar undergivenhet mot angriparen. Vi står förstås bakom folkrätten som bekräftar rätten till självförsvar i händelse av väpnat angrepp, men med målet att så snart som möjligt hitta andra medel för att återställa fred och säkerhet.
Därutöver vill vi uppmärksamma de aktiva ickevåldsmetoder som också kan spela – och redan har spelat – en viktig roll i motståndet mot den ryska ockupationen. Det handlar om ukrainare som agerar på ockuperad mark, men även om modiga ryssar som i Ryssland protesterar mot kriget.
Historiskt sett har ickevåldsmotstånd mot förtryckare och ockupanter i många länder runt om i världen varit mycket mer effektivt än väpnat sådant. Detta konstaterande stöds av vetenskaplig forskning, vilket kyrkohistorikern Micael Grenholm utförligt redovisar i sin replik på Hyltén-Cavallius artikel.
Till den hållbara freden hör också respekten för de mänskliga rättigheterna. En av dessa är rätten att vägra vapen. Vi ser dessutom vapenvägran som ett viktigt ställningstagande mot militarism och anser att de ryska och ukrainska män som vågar stå upp för fredliga sätt att hantera situationen i Ukraina behöver såväl uppmuntran som skydd mot förföljelse. Den som söker en biblisk grund för denna rättighet kan också med fördel läsa ovan nämnda inlägg av Grenholm.
Rysslands angreppskrig mot Ukraina har som sagt inneburit ett fruktansvärt lidande för det ukrainska folket, och det är av största vikt att invasionen avvärjs och de ansvariga för krigsförbrytelserna ställs till svars.
Lika viktigt är att ett motsvarande lidande undviks i framtiden, i Ukraina såväl som i andra länder. Därför verkar Kristna fredsrörelsen – med fast förankring i vår övertygelse och vetenskaplig evidens i ryggen – för en långsiktig säkerhetspolitik baserad på andra medel än militärt våld.
[ Läs tidigare inlägg | Micael Grenholm: Varför ska kristna befatta sig med militär våldsanvändning? ]
