I flera texter i Dagen har frikyrkans rötter och framtid debatterats. Finns en tillräckligt djup mylla, hur ska vi möta samtidens behov, vad är det distinkt frikyrkliga?
Det jag vill lyfta fram är ett behov som jag, som haft förmånen att röra mig i olika församlingssammanhang, uppfattar finns i många församlingar: att återupptäcka sin identitet och kallelse så som den är beskriven i Nya testamentet. Församlingens identitet och kallelse har inte med former att göra utan handlar om att återupptäcka sin grund och sitt centrum. Det gäller även varje enskild troende.
I frikyrkans historia har bibelordet varit centralt, man har läst och samtalat om det Bibeln beskriver för att hitta Guds vilja och väg med församlingen. I dag, när flera undersökningar visar att bibelläsningen minskar bland bekännande kristna, tror jag vi behöver återvända till detta.
Nya testamentet beskriver att församlingen tillhör Jesus Kristus, att den är hans kropp och gemenskap. Den är kallad att leva nära Jesus, vara hans salt och ljus och hans profetröst in i sin omgivning. Om församlingen ska kunna vara det den är kallad till behöver Jesus Kristus, hans ord och hans vilja vara det mest centrala i församlingens liv.
Kan det ha blivit en drivkraft för församlingar i dag att bli omtyckta och accepterade av människor runt omkring?
— Åsa Kristensson
Jesus var inte omtyckt av alla, det han stod för var inte populärt i alla sammanhang. En församling som vill vara Jesuscentrerad kommer inte bli uppskattad av alla runt omkring. En församling med tydligt fokus på Jesus, eller de personer som tillhör en sådan församling, kommer inte alltid att bli omtyckta för det de står för eller väljer att göra, men det är ändå församlingens kallelse att älska och följa Jesus.
Stämmer församlingens självbild med vad församlingen enligt Nya testamentet är kallad att vara? På sina håll verkar församlingen ha blivit mer av en intresseförening för att tillfredsställa människors behov, och ibland låter det som om församlingens uppdrag är att bekräfta människors olika uppfattningar och sätt att leva.
Kan det ha blivit en drivkraft för församlingar i dag att bli omtyckta och accepterade av människor runt omkring? Paulus skriver i Galaterbrevet att den som söker människors gillande inte kan vara Kristi tjänare – det bör leda till självrannsakan. Stanna upp och fundera över vilka drivkrafter och motiv som påverkar den troendes och församlingens teologi och motiv.
I Uppenbarelseboken kapitel 2 och 3 kan vi läsa sju brev till olika församlingar där Jesus själv talar till församlingarna. I breven blir det tydligt att de flesta församlingarna hade glidit bort från den kallelse de fått av Jesus. Församlingens egen självbild och den bild Jesus hade av församlingarna stämde inte överens.
Församlingen i Efesos fick beröm för att de arbetade hårt, var duktiga på att utföra goda gärningar och var uthålliga, men de blev tillrättavisade för att de övergett sin första kärlek till Jesus och uppmanades att vända tillbaka till kallelsen att älska honom. Församlingen hade alltså glidit bort från sin främsta kallelse. Andra saker hade blivit viktigare.
Man fortsatte tjäna uthålligt och utföra goda gärningar, men Jesus såg att den överlåtelse och längtan som från början format församlingen hade ersatts av något annat.
Vad hade hänt i församlingen i Efesos? Hur kom det sig att man övergett sin kallelse och gått från det centrala till det mindre centrala? De frågorna får vi kanske aldrig svar på, men de hjälper oss att reflektera över våra egna liv och sammanhang.
Varför startades församlingen? Vad är viktigt för församlingen i dag? Är kärleken och överlåtelsen till Jesus och hans vilja det centrala, även om det blir obekvämt att stå för det han står för? Eller har kallelsen till att älska Jesus och följa honom svalnat? Är det andra saker som blivit viktigare för församlingarna i vårt land i dag?
När man älskar Jesus påverkar det hur man väljer att leva sitt liv, formar sin gemenskap och vad man står för och prioriterar. Jesus kallar till efterföljelse, vilket innebär att ge upp något för honom och avstå sina egna ambitioner.
[ Läs tidigare inlägg | Pernilla Eklund: Frikyrkans kris blir inte löst av mer teologi ]
En församling som har sin identitet i Kristus söker hans bekräftelse och vilja mer än människors gillande. En församling som har sin identitet i Kristus står för det han står för, mer än för det som kittlar människor i öronen. En församling som har sin identitet i Kristus vet att varje människa är högt älskad av Gud och att den enda räddningen för varje människa är att hon får ta emot Jesus Kristus som sin Herre, omvända sig från synd och leva i Guds kärlek och rättfärdighet.
För Gud är inte siffror, verksamhet, former och liturgi det centrala. Gud söker människor med överlåtna hjärtan som älskar Jesus mer än allt annat i den här världen, oavsett vad det kostar. Kanske är en längtan efter att vara sådana människor det distinkt frikyrkliga.
