Miriam Malmgren och Joel Richardson spär i en debattartikel i Dagen på den i Sverige inte särskilt ovanliga karikatyren av traditionell kristen förbundslära, en lära som kristna ända sedan urkyrkan har omfamnat som bibliskt solid. De använder begrepp som “ersättningsteologi”, “supersessionism” och “antisemitism” nästintill synonymt, vilket blir kraftigt missvisande. Supersessionister, det Malmgren och Richardson kallar ersättningsteologer, är inte antisemiter; varje sådan tendens – var den än sticker upp sitt fula huvud, bland troende, teologer eller utanför kyrkan – är förkastlig.
Men inte bara förvränger de vad förbundsteologin, i dess olika former, säger om förhållandet mellan den kristna kyrkan och det judiska Israel, de gör det dessutom utan att förankra sin dispensationalistiska position i Skriften. Enstaka hänvisningar till Romarbrevet 11 förekommer förvisso, men det är också allt.
Låt mig ge ett exempel på hur de misstolkar den tradition de söker kritisera och kalla till omvändelse från. De skriver att ersättningsteologin har ersatt Israel och det judiska folket som Guds egendoms- och löftesfolk med den kristna kyrkan, och att kyrkan genom det försökt tillskansa sig Israels plats som Guds särskilt utvalda folk och nyckel till Guds frälsningsplan för världen.
Därför är det endast genom att förenas med Kristus som en människa – oavsett om dennes bakgrund är judisk eller hednisk – kan bli medborgare i Guds Israel.
— Nima Motallebzadeh
För det första skulle ingen seriös “supersessionist” säga att kyrkan har ersatt det judiska Israel som Herren egendoms- och löftesfolk – det vi kallar för förbundsfolk. Vad vi däremot uppfattar att Skriften lär är att det nya förbundet, vars medlemmar uteslutande består av det folk som har fötts på nytt genom Guds Ande, det vill säga den kristna kyrkan, har ersatt det gamla förbundet, vars medlemmar bestod av det judiska folket Israel som i sin tur bestod av både troende och icke-troende. Vi finner ingen tvåförbundslära i den nytestamentliga undervisningen, utan tvärtom skriver Hebreerbrevets författare att det gamla är “föråldrat” och “nära att försvinna” (Heb 8:13).
För det andra är termen “ersatt” inte alls hjälpsam, av två skäl. Dels för att det förbiser kontinuiteten vad gäller de judar som mottog sin utlovade Messias. Dessa överfördes automatiskt till det nya förbundet i och med dess instiftande. Dels för att Skriften helt enkelt inte talar om ersättning, men om fullbordan eller uppfyllelse.
Låt mig låna en illustration från teologen Sam Storms. Han förklarar att på samma sätt som fjärilen inte ersätter puppan, utan helt enkelt är puppan i ett senare och mer fulländat stadie, ersätter inte heller den kristna kyrkan Israel. Kristi kropp är snarare vad det judiska folket från begynnelsen var menat att bli. Detta blir väldigt tydligt när vi läser de gammaltestamentliga profetiorna och löftena om Messias.
Den här retoriken är lite typisk för dispensationalismen, ett teologiskt tolkningssystem av Bibeln och frälsningshistorien som går tillbaka till 1800-talsteologen John Nelson Darby. Denna 150 år gamla lära ersätter alltså den klassiskt kristna synen på förhållandet mellan kyrkan och Israel med en ny syn och kritiserar sedan utifrån sin tämligen tvivelaktiga texttolkning den traditionella synen för att vara ersättningsteologisk. Vilka är ersättningsteologer egentligen?
I Gal 3:16 skriver Paulus: “Nu gavs löftena till Abraham och hans avkomma. Det står inte: ‘och dina avkomlingar’, som när det gäller många, utan som när det gäller en enda: och din avkomma, som är Kristus.” Det här är en nyckelvers som besvarar många förbundsrelaterade frågor, vilka jag av utrymmesskäl tyvärr inte kan gå in på här. Men huvudpoängen är denna: utanför personen Jesus Kristus har Gud inte något förbundsfolk, inte något sant Israel. För Kristus är den yttersta uppfyllelsen av Guds löften till Abraham, det sanna Israel som på område efter område lyckas där det judiska Israel misslyckats.
[ Fredrik Wenell: Tala rätt, inte mindre, om Jesu återkomst ]
Därför är det endast genom att förenas med Kristus som en människa – oavsett om dennes bakgrund är judisk eller hednisk – kan bli medborgare i Guds Israel. Paulus fortsätter i Gal 3:29: “Och om ni tillhör Kristus är ni avkomlingar till Abraham, arvingar efter löftet.” Och på ett annat ställe: “Alla som härstammar från Israel är nämligen inte Israel, och alla Abrahams avkomlingar är inte hans barn”.
Vi är alltså endast Abrahams avkomlingar om vi tillhör Kristus. De judar som förkastar Jesus som Messias kvalificerar därför inte. Men ingen jude som omfamnar honom som Messias har ersatts av någon hednakristen. Nej, tillsammans utgör vi Guds nya förbundsfolk.
Gud har endast ett förbundsfolk, endast ett folk som “är ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk för att förkunna hans härliga gärningar” (1 Pet 2:9). Detta förbundsfolk består både av judar och hedningar och det som utmärker denna skara är att de alla har fötts på nytt till tro på Jesus Kristus som Herre och Frälsare. Vi kallar detta folk för den kristna kyrkan, “den levande Gudens församling, sanningens pelare och grundval”.
Det här är inte ersättningsteologi; det är fullbordansteologi.
