När Gunnar Hyltén-Cavallius i Dagen 31/1 kritiserar Lotta Sjöström-Becker och Kristna fredsrörelsens engagemang för ickevåld och fred, rör han till det rejält i analysen. Hyltén-Cavallius hävdar felaktigt att fredsrörelsen var ett följdfenomen och präglat av vänsterpolitiska utopiska föreställningar på 1960-talet, men den svenska fredsrörelsen är över 100 år gammal.
Detta påtalar också Micael Grenholm i en replik den 7/2. Internationellt bildades den första fredsorganisationen redan 1815 i och med the New York Peace Society i USA. Den moderna fredsrörelsen bottnar alltså i kristen fredsteologi men fredsrörelsen över lag är pluralistisk där religiöst präglade fredsrörelser lever parallellt med liberalt borgerliga och socialistiska fredsrörelser.
Medan både Grenholm och Sjöström-Becker, som replikerar i Dagen 12/2, ger goda reflektioner till varför ickevåldsliga metoder bör framhållas, funderar Hyltén-Cavallius också över varför Kristna freds inte motiverar sig tydligare utifrån kristen tro.
Till Sjöström-Beckers försvar måste först sägas att Sälenkonferensen Fred och Försvar var ett politiskt forum i avsaknad av teologiska dimensioner. Men medan jag håller med Sjöström-Becker och Grenholm om ickevåldets många förtjänster, kan ett fokus på ickevåld bli för metodcentrerat.
Kyrkorna sände andra ”soldater” och frikyrkorna var rörelser som levde med andra passioner och andra visioner än de som drevs för nationalismens militanta försvar.
— Pascal Andréasson
Martin Luther King hänvisade till Gandhi för utvecklingen av ickevåld som metod, Gandhi studerade Tolstoy och alla tre läste Nya testamentet. Men de tänkte olika om andlighet.
Tolstoy steriliserar närmast evangeliet till att handla om Bergspredikan tolkad genom ett unitaristiskt tänkande. Unitarismen var en förnuftstro där till exempel den klassiska syndafallstanken förkastades och människan ansågs inte vara i behov av någon frälsning.
I hinduismens gudavärld saknas helt den fredsförkunnelse som finns i Kristus, och medan Gandhi inkluderade Jesus liv och lära och i sin ickevåldsideologi, Satyagraha, förblev han samtidigt polyteist. Och när man studerar medborgarrättsrörelsen i USA läggs gärna Martin Luther Kings kristna teologiska och andliga tänkande åt sidan för ett smalare fokus på ickevåldets principer.
Jag bejakar naturligtvis fredliga praktiker, men om dessa ska kallas för ”kristna” måste det tydligare synliggöras hur välförankrade dessa är i Guds Ord och i Kristus. Vi behöver således arbeta mera med det kristna evangeliets fredsteologi och ställa oss frågor som: Vad betyder det för oss att Kristus är fridsfursten? Vad betyder begreppet shalom?
När Jesus säger att han ger oss sin fred (Joh 14:27), är det bara en personlig inre frid eller också ett kall att söka fred och skapa fred i omvärlden? En av Andens frukter är fred – hur påverkar det vårt sätt att se oss som ”andliga” människor? Om inte ens Guds Son tillät sig bruka våldsvapen, måste då inte också en kristen vara en vapenvägrare?
Svensk kristenhet har i dag ett omfattande behov av att mobilisera sig med ett annat tänkande, byggt på gedigna teologiska studier, än den militära våldsmentalitet som präglar vår värld.
För drygt 100 år sedan satsade de europeiska nationerna enorma resurser i människor, kapital och vapenutveckling på ”det stora kriget”. Samtidigt fanns kristna som drevs av helt andra visioner än de nationalistiska.
[ Steven Crosson: Sveriges säkerhet främst, sa Billström ]
Efter fyra år av första världskrigets lidanden, plus två år av Spanska sjukans härjningar, sändes 1921 Axel B Lindgren och efter honom andra missionärer från svensk pingstmission till Kongo. Dessa lade grunden för en mission som gett otaliga människor frälsning, tro, hopp, läkedom och bildning. Denis Mukweges livsviktiga sjukvårds- och fredsarbete i vår tid är en av deras fina frukter.
Under andra världskriget hade vi återigen nationer som samlade sig kring sina militanta försvar, men samtidigt förberedde sig svensk pingströrelse för att sända ut 100 missionärer när kriget var över och samlade in 40 miljoner kronor för detta. Två av de som sändes iväg var för övrigt mina farföräldrar. Exemplen här är pingströrelsens men de finns i alla frikyrkor.
Poängen är att våra fäder utrustade sig för ett annat uppdrag. Kyrkorna sände andra ”soldater” och frikyrkorna var rörelser som levde med andra passioner och andra visioner än de som drevs för nationalismens militanta försvar.
[ Prepperprästen: En kristen utgångspunkt är att inte sticka ]
När den europeiska säkerhetsordningen i dag gungar och vi dränks i propaganda med tal om att göra vår nationella plikt (hemförsvaret, större försvarsutgifter, utökad vapenindustri, mer fokus på hemmafronten etcetera) är det viktigt att klargöra vad som är kyrkans och den troendes gudagivna uppdrag: att gå ut med fredens evangelium.
Att vara en kristen fredsrörelse är inte att vara präglad av vänsterutopiska föreställningar. Nej, det handlar om att vara brinnande för utbredandet av Guds rike. Vi tror att en sjukvårdsbehandling, en skolbok, en bibel och ett fredens ord är de ickevåldsliga och andliga ”vapen” som leder världen till att tro och bekänna Jesus Kristus som Herre.
