Att Centerpartiets nyvalda ordförande är muslim och samtidigt medlem av Svenska kyrkan har väckt debatt. Vänner av ordning menar att detta är stört omöjligt. Man kan inte tillhöra två religioner samtidigt. Men är det faktiskt så?
Många av oss minns förvåningen då vi i skolans religionsundervisning eller i grundkursen i religionshistoria fick läsa om religionen i Japan. Vi fick lära oss att landet hade 100 miljoner människor av vilka 80 miljoner var buddhister och 70 miljoner shintoister. I Japan går det alltså bra att tillhöra eller vara anhängare av flera religioner samtidigt.
I vår av monoteism präglade del av världen har detta däremot betraktats som omöjligt. I dag är dock situationen en annan. Ett utmärkt exempel är de messianska judarna. Judar som kommit till tro på Jesus har det alltid funnits. Som Jesustroende har de länge betraktats som kristna. Men så är det nödvändigtvis inte längre. Under flera decennier har antalet så kallade messianska judar ökat. Dessa är judar som tror att Jesus är den utlovade Messias och världens frälsare. Men de kallar sig inte kristna för det, utan messianska judar.
Om det alltså är möjligt att vara messiansk Jesustroende jude, varför skulle det då inte gå att vara Jesustroende muslim?
— Svante Lundgren
De här personerna fortsätter att vara judar i etnisk bemärkelse, det vill säga medlemmar av det judiska folket. Men vissa av dem utövar också judisk religion. De firar sabbat, håller kosher, firar religiösa judiska högtider. De mest judiska av dem har också en kollektiv judisk praxis tillsammans med andra Jesustroende. De firar gudstjänst på sabbat, inte på söndag. Det gör de i en byggnad som kallas synagoga, inte kyrka. I den finns inga kors, men judiska symboler som sjuarmade ljusstakar och den som leder gudstjänsten kallas inte präst eller pastor utan rabbin.
En del kristna har varit tveksamma till detta, men den starkaste kritiken mot de messianska judarna kommer från judiskt håll. Därifrån har man med bestämdhet betonat att man är antingen jude eller kristen, inte både och. Tror man på Jesus så är man kristen, inte jude, oberoende av vad man säger själv. De messianska judarna hävdar däremot sin rätt att både tro på Jesus och vara judar.
[ Elisabeth Sandlund: Långt ifrån självklart med muslimer i Svenska kyrkan ]
Om det alltså är möjligt att vara messiansk Jesustroende jude, varför skulle det då inte gå att vara Jesustroende muslim? Det vill säga en person som har en viss muslimsk praxis men tror på Jesus. Debatten om Muharrem Demiroks religiösa tillhörighet har i regel handlar om att Svenska kyrkan som en bred folkkyrka kan hysa både agnostiker, ateister och muslimer. De muslimska medlemmarna förväntas alltså inte dela kyrkans tro trots sitt medlemskap.
Men jag vill föra diskussionen ett steg vidare och fråga om det är möjligt att dela kyrkans tro på Jesus och samtidigt vara muslim.
Att det här ter sig svårt för oss beror på att vi är så starkt präglade av den protestantiska traditionen att se religionens tyngdpunkt i det dogmatiska, det vill säga i vilka trossatser vi bekänner. Det är klart att kristendomen och islam – precis liksom kristendomen och judendomen – har inte bara olika utan också varandra uteslutande trossatser. Jesus kan inte både ha dött på korset (vilket kristendomen lär) och inte dött på korset (vilket islam lär).
Om religion alltså primärt anses vara försanthållande går det inte att förena två olika religioner. Men modern religionsforskning har redan länge betonat att religion är så mycket mer än försanthållande av vissa trossatser. Religion är tillhörighet, traditioner, praktiker, sedvänjor, etiska ideal. Religion är i första hand inte vad man med sitt förnuft tror, utan något som levs.
[ Ärkebiskopen om muslimer kan vara med i Svenska kyrkan: ”Alla får vara med” ]
I ljuset av detta är det inte svårt att föreställa sig en person som delar kyrkans tro, men samtidigt på grund av sin bakgrund känner tillhörighet till en muslimsk gemenskap och inte har några som helst problem med att fira muslimska högtider eller följa vissa muslimska traditioner.
Många muslimer som blir kristna gör inte det. De bryter med allt muslimskt. Men en del fortsätter att i viss grad leva muslimskt trots sin nya religiösa hemvist.
Det här handlar egentligen om den kristna trons kontextualisering, att den tar sig olika uttryck i olika miljöer. En gång i tiden skulle afrikaner som blev kristna kulturellt bli européer (trummorna togs inte in i kyrkan). Tidigt insåg missionen att det här var fel: kristna afrikaner måste kunna ge uttryck för sin tro på ett afrikanskt sätt.
Kan inte samma sak ske i en muslimsk kontext? Att tron på Jesus sammanlever med vissa muslimska uttryck?
