Polariseringen i samhället ökar, skriver Miriam Malmgren och Joel Richardson i en debattartikel i Dagen, och lyfter fram kyrkans lära om Israel som en sådan skiljelinje där – enligt dem – vissa är trogna bibeltexterna och andra antisemitiska ersättningsteologer. Malmgren och Richardson framhåller tydligt att de själva har den rätta teologin kring Israel och att den tolkning de kritiserar är förkastlig.
På ett sätt är det bra, det är viktigt att stå fast i sin övertygelse och tro. På ett annat sätt är det dåligt, eftersom deras resonemang utesluter alla som inte tolkar likadant.
Vad polarisering beträffar: Samtalsklimatet blir inte mindre polariserat på grund av deras artikel. Kanske är det vad de vill uppnå då de menar att ”agnarna skiljs från vetet” i och med polariseringen? De vill att alla ska tycka som dem och skriver en debattartikel som inte inbjuder till samtal utan i stället till en hårdare debatt. Något vi anar i Nima Motallebzadehs replik där han gör likadant som Malmgren och Richardson fast från ett annat teologiskt håll.
Är det så att Malmgren och Richardson har en tvåförbundslära?
— Debattörerna
När ska vi kristna lära oss att debattera på samtalsnivå med varandra? Med respekt för att det både är möjligt och en verklighet att andra landar i en annan teologisk övertygelse i och med läsandet av Bibeln? Vi tror att det är möjligt, och har erfarenheter av, att samtala om teologiska frågor på en ytterst god nivå, utan att fördöma varandra.
Ordet ersättningsteologi är historiskt väldigt laddat. Vem kallar sig egentligen ”ersättningsteolog”? Vi gillar att Motallebzadeh försöker hitta nya ord, hans förslag är ”fullbordansteologi”. Vi håller med om det han skriver om att alla människor behöver Jesus och att endast Jesus är den frälser. Kristi kors är i centrum av vår lära, det är vad som predikas och har predikats i våra kyrkor genom alla år.
Ibland har församlingar kallat en ”Israel-predikant” som fått spekulera fritt om den sista tiden och har mottagits som en expert eftersom han eller hon talar om något människor inte hört så mycket om. Men detta har inte varit centralt i våra predikstolar. Är det så att Malmgren och Richardson har en tvåförbundslära och menar att judarna får frälsning just bara för att de är judar?
I Apg 4:12 säger Petrus och Johannes att det inte finns frälsning hos någon annan än Jesus. Det är varje individs rätt att tacka ja eller nej till erbjudandet om gemenskap med Jesus, oavsett vilken släkt de tillhör. Detta är inte på grund av att hednakristna skulle ha ersatt judarna, nej, utan på grund av vad Jesus gjorde på korset!
Därför undrar vi vad Malmgren och Richardson menar när de skriver om ”Guds pågående frälsningsplan”. Vi anser att Guds frälsningsplan är korset och att vi kristna nu bär ansvaret att leva ut missionsbefallningen och leda alla människor till Messias, oavsett om de är judar eller greker, slavar eller fria, män eller kvinnor.
Vi anser att det är tydligt hur Paulus i Romarbrevet 11, som Malmgren och Richardson hänvisar till, talar om tron på Jesus som det avgörande för huruvida en gren inympas i trädet eller inte. Vers 20 säger: ”Men de bröts av därför att de inte trodde, och du är där därför att du tror” (NuBibeln). Och i vers 23: ”och om de andra inte håller fast vid sin otro kommer de att inympas tillbaka.”
När det gäller talet om roten tolkar vi det som att Gud är roten, den heliga roten, och alla grenar som inympas (eller växt upp ur trädet) får plats på trädet (genom tron). Så blir även dessa heliga.
[ Läs tidigare inlägg | Nima Motallebzadeh: Likställ inte klassisk fullbordansteologi med antisemitism ]
Vi vill understryka att det aldrig handlar om antisemitism när vi menar att Guds folk nu är alla som tror på Jesus. Vår syn förkastar inte Israels folk, vår syn handlar om tillhörighet genom tro. Vi gläds över det arv vi har från det judiska folket utan att för den skull se religionen judendom som mer ursprunglig än vår kristna tro.
Vad menar Malmgren och Richardson att Israel är? Är det staten? Är det folket? Efter andra templets fall utvecklades en gren av judendomen till rabbinsk judendom. Denna gren hade sina sätt att föra tron vidare, och höll fast vid omskärelsen och släktband som tecken på samhörighet med Israels Gud. Men betyder det att rabbinsk judendom var det enda sättet att vara jude i antiken, eller att det är en mer ursprunglig form?
En annan gren, som uppstod under den romerska invasionen, var Jesusrörelsen som judar och hedningar anslöt sig till. Jesusrörelsen växte från att vara en judisk sekt till att bli en världsreligion.
Det är denna gren Malmgren och Richardson kallar ”den hednakristnaförsamlingen [som] försökt tillskansa sig Israels plats som Guds särskilt utvalda folk och nyckel till Guds frälsningsplan i världen”.
Men vi är ju nyckeln! Det är vi – kristna och judar som tror på Jesus – som fått befallningen att gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar. Nyckeln är att vi lyssnar på Jesus befallning. Metoden och budskapet behöver anpassas så mottagaren förstår, men innehållet och målet är samma: Att visa människor vem Jesus är och följa honom tillsammans.
Detta är vår övertygelse, men för all del, vi kan ha fel.
