Om någon skulle säga till dig att du beter dig gammaltestamentligt, vad tänker du då? Skulle du konstatera att du måste ha gjort något bra? Att ditt beteende är föredömligt? Min gissning är att du snarare skulle tänka det omvända. Forskning har nämligen visat att när Gamla testamentet nämns i offentligheten är det oftast i negativa termer. Där Nya testamentet står för kärlek, hopp, befrielse, jämställdhet och upprättelse, förknippas Gamla testamentet med vrede, dom och hämnd.
Samma tendens finns i frikyrkan. I en färsk artikel i Hybrid där jag studerat Gamla testamentets livskraft vid Torpkonferensen, Nyhemsveckan och Svenska alliansmissionens årskonferens konstaterar jag nämligen att Gamla testamentet används på ett sätt som signalerar att det inte har något egenvärde. Vad menar jag med det?
För det första är det tydligt att de gammaltestamentliga böcker som citeras i huvudsak är sådana som också citeras i Nya testamentet. Nya testamentet får alltså i hög utsträckning styra urvalet av texter, och en konsekvens är att hela 24 av Gamla testamentets 39 böcker inte nämns vid någon av de 57 olika studerade samlingarna.
Intressant är också att ju äldre målgruppen är, desto mindre synligt blir Gamla testamentet: Störst plats får det på barnmöten, minst plats får det på bibelstudier.
— David Davage
För det andra är det tydligt att när Gamla testamentet väl citeras står det sällan i fokus. Nya testamentet styr inte bara urvalet, utan också tolkningen. Gamla testamentet används för att teckna en bakgrund, en förhistoria. Texterna används också som kontrast. Gamla testamentet är skugga, slaveri, löften och gårdag. Nya testamentet är ljus, barnaskap, uppfyllelse och verklighet.
Intressant är också att ju äldre målgruppen är, desto mindre synligt blir Gamla testamentet: Störst plats får det på barnmöten, minst plats får det på bibelstudier.
Vad gör det med vår tro när Gamla testamentet reduceras till att vara just ”gammalt”? Vad gör det med vårt lärjungaskap när vi tänker att det ersatts med ett ”nytt”? Kanske du tänker att det inte spelar så stor roll – det går väl ändå inte att komma ifrån att det är i Nya testamentet som evangeliet finns?
Men är det inte så att de första kristna vände sig till just Gamla testamentet när de skulle förkunna Kristus och det nya liv som finns i honom? Förebilden hade man i Jesus själv, som på väg till Emmaus förklarade för lärjungarna vad som står om honom överallt i Gamla testamentet (Luk 24:27).
[ Vad ska vi kristna tänka om Gamla testamentets lagar i dag? ]
I kontrast till den undanträngda roll dessa texter har vid våra konferenser verkade man till och med mena att varje bok i Gamla testamentet är till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv, så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar (2 Tim 3:16–17).
När professor emeritus Fredrik Lindström skriver att ”den som hela tiden går från Nya till Gamla testamentet kommer snart att märka att det man där finner ingenting annat är än det man redan visste” tror jag att han har rätt. Förkunnar vi inte Gamla testamentet förminskas evangeliet. När Gamla testamentet blir irrelevant missar vi avgörande delar av vad det innebär att leva ett liv i Jesu efterföljd. Låt mig ge tre exempel.
För det första blir vår skapelseteologi fattig utan berättelserna om den Gud som vinner seger över kaoset, en seger som skapar möjlighet för liv. Vi tappar bort förståelsen av skapelsen som ett kosmiskt tempel där människan är insatt som Guds avbild. Vi missar att denna avbildstanke innebär att vi som kungar och präster har ett uppdrag att vårda och bruka skapelsen. Ytterst blir Jesus seger på korset förminskad och hoppet om slutliga segern över urtidsormen svårbegriplig.
[ Leif Carlsson: Ersätt inte bibelordet med predikan om semestrar och idrott ]
För det andra blir vår frälsningsteologi fattig utan berättelserna om den Gud som stiftar förbund med ett folk; den Gud som genom sin trofasta överlåtelse till detta folk räddar, befriar och upprättar, och så öppnar vägen ut i frihet för hela världen. Utan detta vittnesbörd uppfattas Paulus tal om ”lagen” som en kritik mot Gamla testamentet. Omvändelsen går från att vara personlig till att bli privat. Profeternas budskap reduceras till messianska förutsägelser.
För det tredje blir vår bön fattig utan insikten att Guds folk i alla tider protesterat – inte bara mot upplevda orättvisor, utan även mot Gud själv. Vi glömmer att Gud kan ändra sig. Vi börjar tro att all nöd är syndanöd. Vi drar slutsatsen att vi ska ”prisa oss igenom varje storm”. Ytterst tappar vårt språk nyans, och den gemensamma bönen (som i våra gudstjänster ofta är tonsatt) blir enkelspårig.
I kristen tro är Gamla testamentet inte en förhistoria till evangeliet – det är en central och omistlig del av evangeliet självt. Det utgör inte en spännande bakgrund – det är ett vittnesbörd om Kristus.
Låt oss därför återvända oftare till Gamla testamentet, dras in i texterna och låta dem utmana oss. Låt oss oftare förkunna Kristus genom Gamla testamentet, så att vi tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och – genom Gamla testamentet – lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller oss.
