I Bibeln läser vi: “Du skall inte dräpa.” Men i skriften talas även om Israels barns krig mot fiendefolk. Nya testamentet kritiserar inte heller förekomsten av soldater. Paulus skriver om överheten som bär sitt svärd: “den står ju i Guds tjänst”. Hur får man ihop detta?
Vidare heter det i en profetia: “Då skall vargen bo med lammet, pantern ligga vid killingens sida.” När tänks detta ske, inom tidens gränser eller i en eskatologisk framtid då Guds rike är förverkligat?
Frågor som dessa har troende i alla tider sökt tolka. En del har kommit fram till en pacifistisk hållning, andra – troligtvis de flesta kristna – har accepterat ett militärt försvar, om än motvilligt.
I Dagen har debatt om våld och ickevåld pågått en tid. I min första text tog jag upp Kristna fredsrörelsens generalsekreterare Lotta Sjöström-Beckers kritik mot konferensen Folk och försvar. Hon ansåg att experter inom freds- och ickevåldsforskning borde ha kallats. I mitt inlägg problematiserade jag argumenteringen.
Jesusordet “Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren” torde kunna anföras som ett skäl till att bejaka vapentjänst.
— Gunnar Hyltén-Cavallius
Raskt inkom repliker med delvis olika fokus och i skilda tonlägen. Sjöström-Becker skriver (10/2) att kriget i Ukraina inleddes långt tidigare än den 24 februari 2022. Det är i de bakomliggande konflikterna som man måste börja med ickevåldsinsatser. Detta är lovvärt. Diplomati och förebyggande insatser behövs, samtidigt som man måste akta sig för naivitet.
Mitt debattinlägg hade dock ett annat ärende: Vilken hållning bör man ha till vapenbruk i ett försvarskrig? Hur handlar man i ett skarpt läge? Jag noterar att Sjöström-Becker inte helt tycks utesluta våldsanvändning. Kristna freds står “förstås bakom folkrätten som bekräftar rätten till självförsvar”, skriver hon. Förhoppningsvis syftar hon därmed också på militär insats.
Doktoranden Micael Grenholm hävdar i sin replik att jag har fel på punkt efter punkt. Jag sägs ha försvarat länder som förbjuder vapenvägran. Kanske jag uttryckte mig oklart men några lovord för Ukrainas beslut framförde jag inte, däremot en förståelse för nödsituationen då landet utsatts för ett storskaligt militärt angrepp.
Att Svenska fredsrörelsen går längre tillbaka än till 1960-talet är jag självklart medveten om, liksom att ickevåldssynen funnits med i den kristna kyrkans historia som en underström – om uttrycket tillåts. Min poäng med att kalla fredsrörelsen för ett av följdfenomenen från “det röda decenniet” var att den globala fredsrörelsen under 1960- och 1970-talen utgjorde en del av sextioåttavågen med dess karaktäristiska drag. I min bok Rännil blev till flod har jag sökt blottlägga denna utveckling.
[ Läs tidigare inlägg | Micael Grenholm: Varför ska kristna befatta sig med militär våldsanvändning? ]
Det torde också vara belagt att fredsrörelsen under den aktuella epoken generellt hade en selektiv syn på nedrustning. Ledarskribenten på Dagens Nyheter, Erik Helmerson, skriver om fredsrörelsen med anledning av Dagendebatten: “Rörelsen måste gnugga bort den blinda fläck i demokratifrågan som suttit där sedan kalla krigets tid. Demokratier startar så gott som aldrig krig mot varandra.”
Huvuddelen i Grenholms text ägnas åt forskning som sägs visa den överlägsna effektiviteten i ickevåld. Jag övertygas inte. Forskningen han hänvisar till berör ickevåldsligt motstånd mot förtryckande regimer, inte försvarsstrid i krig.
Avslutningsvis kommer Grenholm in på bibel och etik. Här finns mycket att säga men utrymmet är begränsat. Jesusordet “Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren” torde kunna anföras som ett skäl till att bejaka vapentjänst. I Svenska kyrkans bekännelseskrifter tas frågan upp, till exempel i Augsburgska bekännelsen: lagliga ordningar är Guds verk, “det är de kristna tillåtet att […] föra rättmätiga krig, göra krigstjänst […].” Jag inser att den frikyrkligt kristne inte känner sig förpliktad av detta dokument. Saken är annorlunda för Svenska kyrkan.
Pastorn och förläggaren Pascal Andréasson replikerar den 22/2 och diskuterar intressant olika utgångspunkter som pacifister historiskt har haft. Martin Luther King, Gandhi och Tolstoy tänkte olika om andlighet. Ett fokus på ickevåld, hävdar han, kan bli alltför metodcentrerat.
Men Andréassons något ringaktande syn på nation och nationalism är störande. Visst bör kyrkorna utrusta sig för sitt egentliga uppdrag, att leda världen till tro på Jesus. Men om uppmaningen just nu är riktad även till våra ortodoxa trossyskon i Ukraina att inte satsa på “nationalismens militanta försvar”, ter den sig i mina ögon närmast som ett verklighetsfrämmande svärmeri.
Bland kristna finns uppenbart olika syn på ett militärt försvar, på att använda våld eller ickevåld. Självklart önskar vi alla först och främst fridens och fredens väg. Det är synen på metod som skiljer sig åt. Ett fortsatt respektfullt samtal om dessa svåra frågor är mycket viktigt. För min del ansluter jag mig till Steven Crossons ledartext i Dagen 24/2: “Den kamp som ukrainarna för är inte bara dess egen. [...] Deras kamp är, och måste vara, vår kamp.”
[ Läs tidigare inlägg | Pascal Andréasson: Ett fokus på ickevåld kan bli för metodcentrerat ]
