Så har det hänt igen. Ett mediedrev har slutat i tragedi. Det finns många som vittnat om utsattheten och ensamheten i att stå under spjutspetsen av ett drev, där nyhetsmedierna visserligen utgör bladet och eggen men där känslan är att hela samhället av medmänniskor i led efter led står bakom och pressar skaftet framåt. I några av de mest tragiska fallen finns ingen kvar som kan bära vittnesbörden.
För några år sedan var det Benny Fredriksson, vd för Kulturhuset Stadsteatern, som fick sitt ledarskap vrängt i en mediegranskning som drev honom att ända först sin anställning och senare sitt liv. Efter nya följetonger av fingerpekande i nyhetsmedier – utan jämförelser i övrigt – är det nu regionpolischef Mats Löfving som hittats avliden, detta samma kväll som Polismyndigheten hållit presskonferens om utredningen av de eventuella tjänstefel han begått.
Utan att spekulera vidare kring Löfvings öde finns all anledning att ifrågasätta mediedreven och de beteenden som de tar sin kraft ifrån.
När medier går till massiv och samordnad attack mot en enskild person passerar rapporteringen ofta en kritisk massa. Det som varit kritik och berättigad granskning i den första nyhetsartikeln får snart en helt annan karaktär när det väller ut i alla det moderna medielandskapets kanaler.
Att avskaffa skamstraffen var enkelt i juridiken. I offentligheten, där vi alla utdömer varsin skärva av straffet, är det svårt. Men vi måste försöka.
— Tomas Söderlund
De reagerar på varandra, är många nog att aldrig tystna och har en räckvidd som gör att den utsatte förnekas varje fristad. Nyanserna försvinner i drevet och spänningen byggs upp tills något måste brista. Alltför ofta den utsattes psyke. Ett skamstraff har utdömts och verkställts.
Förr i tiden var skamstraff en självklar del av de juridiska straffåtgärderna och tog form i allt från korsfästelsens utstuderade förnedring till det mer sentida fastkedjandet i skamstocken till allas beskådan. Tack och lov ser vi det inte längre som rimligt och värdigt att behöva schavottera på torget och utsättas för allmänhetens spott och spe. Fysisk och psykisk bestraffning är sedan länge avskaffat som påföljd, och i dag betecknar vi till och med allmän förödmjukelse som tortyr, eftersom vi vet hur nedbrytande det är för den som utsätts.
Och likväl rör de sig, dreven.
Själva förseelserna är i grunden ofta rena personalärenden eller moraliska tillkortakommanden, som när dreven går blir uppblåsta bortom alla proportioner och driver enskilda bortom vad de förmår uthärda.
[ Frida Park: Drev och inga luciavisor ]
Märk väl att handlingarna som drevet vänder sig mot absolut kan vara klandervärda. De kan förtjäna att granskas, ibland även lagföras, med proportionerligt utkrävande av ansvar. Men på rätt nivå.
I fallet Löfving började det hela med en kärleksaffär som hanterades oprofessionellt och utmynnade i en jävssituation. Jäv och tjänstefel i en myndighet måste förstås hanteras. Men varför via presskonferenser i stället för att internt vidta de åtgärder som behövs?
Sannolikt för att vi i den digitala eran har vant oss vid att vi lever och verkar på ett torg som projicerar hela världen, med omedelbar tillgång och upplevd närhet. Vad vi ännu inte vant oss vid är att det skvallrande och tyckande vi alltid ägnat oss åt numera blixtsnabbt och i förtätad form når och slår mot den vi skvallrar om. Det är dags att vi besinnar det. Det måste finnas rim och reson i hur mycket vrede ett samhälle gemensamt vänder mot en av sina medlemmar.
Även om den utsattes känsla att alla står enade i drevet är just en känsla, så bidrar alla led i samhället till drevkulturen. För mediedrev är inte journalistisk metod eller något som bara händer. De är något vi gör, tillsammans, och de drivs av vår efterfrågan på polariserad underhållningsrapportering och vår iver att ställa oss till doms.
Nyhetslogiken är sådan att konflikter blir de mest slagkraftiga berättelserna. När mediemaskineriet hittar interna kontroverser inom någon liten sektor hissas de därför gärna till nyhetsplats på riksnivå, med fokus på konflikten och komplexiteten runt omkring skildrad bara i bästa fall och i andra hand. För att göra konflikten lättförståelig måste journalistiken teckna i svart och vitt. Organisationer lever på mediernas villkor och använder dem för att få ut sin bild. Och nyhetskonsumenter frestas av det braskande, det upprörande, det dramatiska och belönar det som sticker ut mest med klick, uppmärksamhet och delningar på sociala medier.
[ ”Det värsta är när någon ifrågasätter Hillsongs motiv” ]
Var och en av oss riskerar på så sätt att lägga var sitt litet törne till en i hån och högmod framställd krona. För att stävja uppkomsten av fler drev som slutar i tragedi är det inte nog att förmana journalistiken att hålla igen. Vi måste alla tänka på vad vi tar del i, genom att använda vårt uppmärksamhetskapital till att beställa bättre nyhetsförmedling och genom att leva efter den gyllene regeln och se människan bortom rubriken. Böja oss ner och rita på marken och säga ”inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer”.
Att avskaffa skamstraffen var enkelt i juridiken. I offentligheten, där vi alla utdömer var sin skärva av straffet, är det svårt. Men vi måste försöka.
