Allt färre svenskar har en egen relation till religion. Det innebär att medier spelar en allt större roll i att ge svensken en förståelse för religion. Fenomenet kallas medialisering av religion. 1990-talet präglades medialt av kontroverser kring församlingen Livets ord. Jag själv var då för ung för att uppfatta detta, men i efterhand kan jag ana att ursprunget för den religiösa förståelse jag bemöttes med under min grundskoletid rimligen förmedlades av föräldrar som präglats av dessa mediehändelser.
Jag förstod min frikyrkliga tillhörighet som en belastning. Så när jag kring millennieskiftet fick chansen bytte jag grundskola för att frigöra mig från min frikyrkliga identitet. Jag gick i sexan.
Jag undrar: Har de senaste årens mediala bild ändrat denna uppfattning?
Uppdrag gransknings serie om församlingen i Knutby följdes av C Mores spelfilm på samma tema. Granskningen av maktstrukturer i Hillsong i Australien, dokumentären Gud som haver barnen kär och granskningar om samkönade relationer i religiösa miljöer, för att nämna några av de senaste årens mediala bidrag. Dessa är viktiga och klargörande. Men kanske är det ännu svårare att vara trygg i en frikyrklig identitet i dag, än på 1990-talet?
I september firar frikyrkligheten 175 år. Den 21 september 1848 var nämligen dagen då den allra första frikyrkan bildades.
— Fredrik Lindé
Frikyrkligheten har samtidigt varit en viktig aktör i att bygga det svenska samhället. När det gäller demokrati, kvinnans lika värde, sociala reformer och religionsfrihet, har frikyrkligheten varit banbrytande. En anmärkningsvärd del av riksdagens politiker kom kring sekelskiftet 1900 ur de frikyrkliga leden, och när Sverige under 1960-talet började arbeta med internationellt bistånd kom många missionärer att rekryteras för att bygga upp verksamheten.
Varför ska vi uppmärksamma vår historia? Kanske skulle vi få en mer nyanserad identitet än den som medier förser oss med.
Vår församling tog tidigt emot flyktingar från kriget i Ukraina. När kommunen senare sammankallade till ett möte för att lägga upp en strategi för ett gemensamt arbete berättade de att de bett en kvinnoförening att samordna gemensamma insatser. I sittande möte fick vi från församlingen frågan om att kort dela några erfarenheter, eftersom det var vi som hade erfarenheter av mottagande.
Jag kan tycka att det var märkligt att vi inte fick frågan om att vara med i samordningen av mottagandet. Men varför skulle kommunen ha förtroende för frikyrkligheten när den mediala bilden från händelserna i Knutby är den enda man har att relatera till? På samma vis med kommunala bidrag som dragits in för våra ungdomsverksamheter.
[ “Jag skämdes över att vara frikyrklig” ]
Varför ska vi uppmärksamma vår historia? Kanske att kommunen hade sett oss som en möjlig samarbetspartner om vi hade bottnat i vårt historiska sociala engagemang? Kanske att vi kunnat bemöta kommunen bättre om vi vetat att det var just de religiösa inslagen som låg till grund för att frikyrkligheten antog demokratiska former och gav kvinnor rätt att predika.
Det finns givetvis också svårigheter i den frikyrkliga historien. Men jag tror att de flesta av oss är mer bekanta med syndakatalogens uteslutningar än frikyrklighetens betydelse för strejker och samhällsförvandling.
Frikyrkligheten har varit en reformerande rörelse. Riktningen har varit framåt. Förändring har varit ledordet. Kanske finns det frikyrkliga som känner till Hanna Ouchterlonys ledarposition eller Lidmanstriden. Men överlag har vårt intresse varit för framtidens möjligheter.
I dag är frikyrkligheten splittrad. Det spänner inom våra rörelser. Kanske skulle vi tjäna på att upptäcka några av våra gemensamma drag? Kanske skulle vi kunna ha enad röst i det offentliga samtalet? Kanske skulle vi kunna hantera debatter om lärofrågor?
En pågående debatt är om samkönade relationer. Frågan sägs splittra våra rörelser. Men skulle inte försoningsstriden kring Waldenström kunna sätta frågan i perspektiv? Är inte omtolkningen av Jesu försoningsverk mer teologiskt central? Skapar det inte perspektiv att flera försoningsmodeller i dag oproblematiskt florerar i våra sammanhang, utan att frikyrkligheten splittras? Utan att det ens är en fråga?
[ Fredrik Lignell: Filmen om frikyrkans historia avslöjar vårt problem ]
Som pastor blev jag en gång uppsökt av en orolig förälder. Hans oro bestod i att hans son hade sökt sig till våra ungdomssamlingar. Hans undran var uppriktig: Är ni en sekt?
Jag förstår att man som förälder kan känna sig nödgad att ställa denna fråga – medialisering. Jag är däremot osäker på hur vi besvarar frågan. Hur gör vi när vi svarar våra ungdomars föräldrar att vi inte är en sekt? Hur gör vi när kommunen inte ser oss som en samarbetspartner? Hur gör vi när våra medlemmar känner en osäkerhet inför en frikyrklig identitet?
Kanske att ett uppmärksammande av vår historia är en början.
Visst har våra frikyrkliga rörelser sina särarter. Om 9 år kan Frälsningsarmén kan fira 150 år, och pingströrelsen om 34 år. Men finns det inte ett värde i att uppmärksamma de större gemensamma dragen?
2021 togs den svenska frikyrkligheten på sängen av firandet av den svenska demokratin. I september firar frikyrkligheten 175 år. Den 21 september 1848 var nämligen dagen då den allra första frikyrkan bildades.
Bör vi uppmärksamma det? Vet vi ens om det?
