Kristin Erkersgård delar i sin debattartikel i Dagen den 16 mars med dig av tankar och erfarenheter kring en tro som bär. Hon efterlyser svar från samfundsledare, så här kommer en kort reflektion från mig.
Jag delar Erkersgårds uppfattning om att den viktigaste uppgiften för oss som kyrkor inte är att engagera människor i församlingarnas verksamheter utan att hjälpa till en personlig gudsrelation. Här tror jag viktiga bidrag är mentorskap och vägledning. Att få dela tankar och erfarenheter med dem som talar om tro utifrån livserfarenhet. Vi behöver därför andliga fäder och mödrar i våra församlingar.
Erkersgård skriver om vårt behov av ”närvaro”. Jag tror att såväl undervisning som enskild vägledning till stillheten i Guds närhet är viktig. Jag tror också att smågrupperna där vi delar erfarenhet, samtalar om tro och ber för och med varandra har stor betydelse. Utifrån den tro och relation som bär skapas förutsättningarna för engagemang och tjänst.
[ Läs tidigare inlägg | Kristin Erkersgård: Inte ens alphakursen kunde hjälpa mig till en tro som bar ]
