Under mars har Dagens ledarskribent Steven Crosson satt ljuset på felkonstruktioner av rätten till religionsfrihet som Sverigedemokraterna (SD), senast genom justitieutskottets ordförande Richard Jomshof, förespråkar i ivern att förbjuda muslimska böneutrop. Svenska missionsrådet, SMR, har byggt expertis om religions- och övertygelsefriheten under 15 års tid. I dag utbildar vi aktörer på alla samhällsnivåer över hela världen, bland annat genom den digitala plattformen www.forb-learning.org. Vi kan därför hålla med Crosson om att Jomshofs definition av religionsfriheten är direkt felaktig utifrån både svensk grundlag och internationell rätt.
När vi läsare möter Jomshofs text behöver vi vara uppmärksamma på mer än frågan om böneutrop. Texten drar paralleller mellan islam och den muslimska trosbekännelsen till nationalsocialism (det vill säga nazism), kommunism, våldsbejakande islamism, gift, våld, påtvingad territoriell makt (det vill säga invasion), hat, kvinnoförtryck och hot mot vår demokrati. Ingenstans nämns vanliga muslimska människor. Muslimer som är familjemedlemmar, grannar, vänner, kollegor, medmänniskor. Som har konverterat till islam, fötts här eller flytt hit. Muslimer som är medborgare i detta land förvandlas i den här typen av narrativ till en invaderande hotfull massa.
Narrativets poäng är att du ska bli rädd för denna massa. Du ska bli så rädd att du övertygas om att Jomshofs felaktiga förståelse av religionsfrihet är korrekt. Så rädd att du förstår att rättigheter som öppet tillåter religiösa uttryck i vårt demokratiska samhälle i själva verket är att likställa med tvång och icke-demokrati. Och när du blivit rädd, då försäkrar Jomshof i slutet av sin text att han lider med dig. Trösten han erbjuder är tystande förbud. Den enda religionsfrihet Jomshof verkar vara beredd att godkänna är den tysta inre övertygelsen.
Detta är inte bara att propagera och uppmuntra till ett förbud av böneutrop. Det är att propagera och uppmuntra till lagstiftning som står i direkt motsats till grundlagen.
— Kristina Patring
Retorik som aktivt skapar ett vi och ett dem för att polarisera vårt samhälle är mycket farlig varhelst den dyker upp. När den kommer från justitieutskottets ordförande är den ännu farligare.
Som justitieutskottets ordförande bör Jomshof ha koll på den svenska regeringsformen (RF). Han bör veta hur både religionsfrihet och yttrandefrihet skyddas och regleras i svensk grundlag. Religionsfriheten skyddas både direkt och genom införlivandet av Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna i svensk grundlag genom RF kap 2. §1. 6 och §19. Enligt förarbetena till RF ska däremot utövandet av religion ses som ett utflöde av närliggande rättigheter. Rätten till böneutrop ses därför som ett uttryck för yttrandefrihet.
Yttrandefriheten är en rättighet som SD-företrädare brukar tala sig varma för. Den får under mycket speciella omständigheter begränsas enligt grundlagen, men RF §21 poängterar att det aldrig får ske ”enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning”. Ändå argumenterar Jomshof för ett begränsande av yttrandefriheten utifrån en enskild religiös åskådning.
Detta är inte bara att propagera och uppmuntra till ett förbud av böneutrop. Det är att propagera och uppmuntra till lagstiftning som står i direkt motsats till grundlagen, samt direkt uppmuntran till strukturell diskriminering av en enskild religiös grupp.
Vår lagstiftning mot hets mot folkgrupp fokuserar på uppvigling till hat och våld. Jomshof uppmanar inte direkt till hat och våld. Men Sverige har också signerat och ratificerat den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (IKMPR). Svenska lagstiftare har att följa det som anges i konventionstexten. Artikel 20 innehåller ett uttryckligt förbud mot ”allt främjande av nationalhat, rashat eller religiöst hat, som innebär uppvigling till diskriminering, fiendskap eller våld.”
Mot bakgrund av artikel 20 har FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter tagit fram ett test för att avgöra var gränsen går mellan yttrandefrihet och hatpropaganda, den så kallade Rabatplanen. Testet går kortfattat ut på att uttalanden ska bedömas utifrån den sociopolitiska kontexten, avsändarens position i samhället, avsändarens uppsåt – om uttalandet innebär direkt uppmuntran till diskriminering, hat eller våld –, dess räckvidd och offentlighet samt sannolikheten att uttalandet kommer leda till att andra agerar på uppmaningen.
Utifrån detta bör alla (väljarkåren, SD:s partiordförande Jimmie Åkesson och statsminister Ulf Kristersson) som på olika sätt gett Jomshof makt och plats i en av riksdagens tyngsta utskott med direkt inflytande över svensk lagstiftning, fundera noga på om Jomshofs retorik och uppmaning till diskriminering är i linje med svensk demokrati och ansvaret som ordföranderollen i justitieutskottet innebär.
Till sist, varför försvarar en företrädare för ett kristet missionsråd muslimers rätt att kalla till bön? Utöver de svar som redan framförts av Crosson är det mycket enkelt. Förankrade både i Luk 4:16–21 och de mänskliga rättigheterna är vi som kristna kallade att tillsammans med andra bekämpa orättfärdiga maktstrukturer och livsförnekande system, som diskriminering, ojämlikhet och andra former av förtryck.
