Debatt

Det vänsterpolitiska greppet om Svenska kyrkan är mycket stort

Slutreplik. Faktum är att under 100 års tid har dessa långsamma förskjutningar orkestrerats från Socialdemokraternas partihögkvarter – och ovanifrån i Svenska kyrkans inre hierarki, skriver Jakob E:son Söderbaum.

Den förändring av Svenska kyrkan som nu i samhällsdebatten kritiseras för att vara en vänstervridning, kallar kyrkoherde Michael Öjermo i en replik (23/3) på min första debattartikel för “långsamma förskjutningar i teologi och kyrkoliv” i termer av att det bara skulle vara en del av kyrkans naturliga utveckling. Lisa M Granberg skriver i en replik (3/4) att Svenska kyrkan kanske styrs för mycket underifrån.

Men faktum är att under 100 års tid har dessa långsamma förskjutningar orkestrerats från Socialdemokraternas partihögkvarter – och ovanifrån i Svenska kyrkans inre hierarki.

Sedan 1920-talet har socialdemokratin genomfört en alltmer ingående omgestaltning och politisering av Svenska kyrkan i syfte att inordna kyrkan i den allomfattande socialdemokratiska statsapparaten. Svenska kyrkan har under stora delar av 1900-talet fungerat som en propagandamegafon för socialdemokratin, och efter att kyrkan formellt skildes från staten år 2000 har det bedrivits vad som närmast kan beskrivas som en häxjakt på mer konservativt sinnade präster och prästkandidater – ovanifrån. De har hindrats, mobbats och sparkats ut systematiskt – oaktat att de hävdat stöd i Bibeln för sina uppfattningar.

Massmedier och politiker utsatte då Svenska kyrkan för en enorm press om att man i elektorsvalen skulle välja ledamöter som hade “rätt åsikt”.

—  Jakob E:son Söderbaum

Idéhistorikern Johan Sundeen och andra, däribland Urban Claesson och Daniel Alvunger, har skrivit akademiska böcker om detta. Även jag och mina medförfattare har skrivit om Socialdemokraternas planmässiga maktövertagande inom Svenska kyrkan och andra samhällsinstitutioner i boken Betongväldet.

Låt mig här teckna utvecklingen i det huvudsakliga. Socialdemokraternas politiska påtryckningar mot Svenska kyrkan inleddes med tillsättandet av en utredning 1946–1950, som med avstamp i en tidigare utredning 1919–1923 syftade till att öppna upp prästämbetet för kvinnor.

Svenska kyrkan sade båda gångerna nej till regeringens förslag, eftersom påbuden kom utifrån och motiverades med skäl som inte stod på kristen grund. 1957 hölls kyrkomöte och riksdagen ålade kyrkan att försöka igen. Kyrkan sade återigen nej och ville ha mer tid för teologisk och ekumenisk överläggning. Massmedier och politiker utsatte då Svenska kyrkan för en enorm press om att man i elektorsvalen skulle välja ledamöter som hade “rätt åsikt”, men 1958 blev det återigen nej. Efter 1958 påbörjades också radikaliseringen av Svenska kyrkan inifrån.

Fram till 1976 hade Socialdemokraterna 44 år av obruten regeringstid, och de började under denna tid att tillsätta biskopar som i mycket var motståndare till kyrkans traditionella lära men vänner av socialdemokratin. 1972 tillkännagav partiets chefsideolog Alva Myrdal att de teologer som motsatte sig reformen att öppna prästämbetet för kvinnor inte skulle kunna vigas till biskopar. Kyrkan skulle fortsättningsvis styras uppifrån.

Den kritiska majoritet som fanns inom kyrkan frystes ut och tystades, bland annat genom Jämställdhetsombudsmannens (JämO) inrättande 1979. Med hjälp av JämO kunde regeringen ha god kontroll över kyrkans verksamhet. Och eftersom det var socialdemokratiska regeringar som tillsatte kyrkans styrelse kunde snart majoriteten kväsas helt, så pass att man i slutet på 1970-talet utvärderade kvinnoprästmotståndarnas mentala hälsa.

JämO beslutade vidare att inga kvinnoprästmotståndare skulle få prästvigas, för att ytterligare tunna ut motståndarlinjen. Under 1980-talet konverterade ett antal kritiska präster till andra kyrkor, medan många andra övergav kyrkan helt. Det betydde också att motståndarlinjen fortsatte tunnas ut.

År 2000 skildes så slutligen Svenska kyrkan från staten. Sedan dess har Svenska kyrkan en ordning där såväl kyrkomötets ledamöter som stiftsfullmäktige tillsätts genom partiväsendet. Där högst upp i Svenska kyrkans inre, toppstyrda hierarki är det vänsterpolitiska greppet om kyrkan i dag mycket stort. Den starkt vänsteranstrukne KG Hammar (ärkebiskop 1997–2006) blev den sista av regeringen utsedde ärkebiskopen. Ingen kan väl heller säga att hans efterträdare på posten nämnvärt har förändrat kyrkans riktning?

Sammanhängande med denna politiskt drivna “utveckling” har traditionella svenska psalmer strukits (till exempel Fädernas kyrka 1986) och böner skrivits om (till exempel Fader vår 2014). Även den senaste bibelöversättningen Bibel 2000 gick uppenbarligen in för att bryta med så många traditioner som möjligt ifråga om tolkningar och ordval.

Kyrkoherde Öjermo framhåller att samma slags “långsamma förskjutning” också har skett inom Katolska kyrkan, närmare bestämt i Latinamerika med den marxistiskt orienterade så kallade befrielseteologin. För mig är det tydligt att Svenska kyrkans vänstervridning och den katolska befrielseteologin är samma andas barn. Och att det handlar om att ta över kyrkan för vänsterpolitiska syften.

Men medan detta maktövertagande har fullbordats inom Svenska kyrkan, har flera påvar – vilket även kyrkoherde Öjermo påpekar – klargjort “för de latinamerikanska befrielseteologerna att det fick vara måtta på hängivenheten inför tidsandan”. Senast påve Benedikt XVI (1927–2022).

Fler artiklar för dig