Sverige slår sig gärna, med rätta, för bröstet som föregångsland gällande barns rättigheter. Trots detta finns stora brister i hur barns rätt garanteras i lag och praxis. Barn som blivit till genom insemination eller befruktning utanför kroppen står i flera fall utan samma rättigheter som barn som blivit till genom sexuellt umgänge. Det måste ändras. Omgående.
Barnkonventionen stipulerar att ett barn har rätt att få veta vilka dess föräldrar är. Även om donatorer inte är juridiska föräldrar, är de genetiska. Frågan om genetiskt ursprung är mycket viktig för många, vilket bland annat speglas i de dokumentärer som SVT nyligen gjort 13/11-22 och 23/11-22.
När ett barn blivit till genom sexuellt umgänge kräver lagen ett noggrant efterforskande av Familjerätten för att fastställa fader- eller föräldraskap för att barnet ska få rätt till sitt biologiska ursprung. Men samma villkor gäller inte om barnet blivit till vid befruktning utanför kroppen, så som vid insemination.
I praktiken läggs många utredningar ned, vilket innebär att donatorerna är okända tills barnet nått mogen ålder och själv kan uppsöka kliniken och be om besked. Det är orimligt att barn har olika rättigheter beroende på hur de blivit till.
Det bör finnas obligatoriska uppföljningar, antingen hos Familjerätten eller regionen, för att fånga upp att barnet fått informationen och för att erbjuda hjälp och stöd i hur föräldern kan berätta.
— Anna Sandberg
Det är märkligt att uppgifter om donatorer finns tillgängliga inom en del av den offentliga sektorn (regionen där behandlingen skett), samtidigt som en annan del av den offentliga sektorn (kommunen) kan lägga ned föräldraskapsutredningen, med hänvisning till att det inte går att fastställa ursprunget.
Ett sätt att ge barnen mer jämlikt lagskydd är att se till att kommunen får tillgång till regionens uppgifter. Därmed får även vårdnadshavarna information om barnets biologiska ursprung, vilket gör det lättare för dem att möta barnets frågor. Det skulle visserligen kunna innebära att antalet donatorer minskar, och därmed kanske möjligheten för barnlösa att ”skaffa” barn. Men barnets bästa och rättigheter måste gå före.
Även de barn som blivit till genom utländska kliniker måste omfattas av samma rättigheter. Föräldrabalken godkänner utländska kliniker om de är godkända enligt det landets lagar, inte svensk lag. Lagar måste på plats som ser till att det inte är möjligt att åka till en klinik utomlands som inte tillgodoser att barnet får veta sitt ursprung vid mogen ålder.
Det finns till och med skäl till att överväga att inte tillåta behandlingar utomlands. De krav som ställs inom svensk vård, till exempel vad gäller ålder på blivande föräldrar, gäller inte alltid, vilket resulterar i att både 50- och 60-åringar tillåts bli gravida. Detta är inte barnens bästa. Vissa länder, som Italien, har kriminaliserat behandlingar utomlands. Det bör även Sverige göra.
Men ojämlikheten gällande barns rättigheter stannar inte där. De svenska privata klinikerna behöver omgärdas av samma regler som de offentliga, till exempel vad gäller antalet familjer som en spermiedonator får donera till. I den offentliga vården är det begränsat till sex familjer. I de privata finns ingen begränsning, vilket kan resultera i många halvsyskon.
Ett uppmärksammat internationellt fall är donatorn Jonathan Jacob Meijer. Han har donerat till hundratals barn, varav några kan finnas i Sverige, som Frida Park skrivit på ledarplats. Eftersom dessa inte känner till varken sitt ursprung eller varandra, finns risk för att de inleder incestuösa relationer. Denna oro beskrivs bland annat i Uppdrag granskning ”Spermiestölden”. Det minsta som behövs är ett register över män som har lämnat spermier på en klinik.
Som svensk lag och praxis ser ut nu kan en person bli gravid genom heminsemination och behandling på icke godkända kliniker. Utredningen om föräldraskapet läggs ned och sedan kan den födande förälderns partner ansöka om att adoptera barnet. Det är förstås viktigt att barnet får juridiska föräldrar, men det bör inte kunna sättas i system att adoptera barn på ett sätt som åsidosätter barnets rättigheter genom att föräldern aktivt valt okänd donator och att inte använda sig av en godkänd klinik.
[ Frida Park: Inseminationsindustrin är ett etiskt misslyckande ]
Barn som blivit till genom insemination eller befruktning utanför kroppen har enligt svensk lag rätt att få veta det av sina föräldrar. Det finns dock stora frågetecken i hur stor omfattning det görs. Forskaren Claudia Lampic befarar i poddavsnittet ”Jag är ett burkbarn” att en förklaring till att få barn vid mogen ålder vänder sig till kliniker för att få kännedom om sitt ursprung, är att många inte känner till att de är donationsbarn.
Det räcker alltså inte att ge föräldrarna ansvar för att barnet ska få sina rättigheter tillgodosedda. Det bör finnas obligatoriska uppföljningar, antingen hos Familjerätten eller regionen, för att fånga upp att barnet fått informationen och för att erbjuda hjälp och stöd i hur föräldern kan berätta.
Adoptionsskandalerna har skakat om oss. På samma sätt som vi nu försöker tillgodose stöd till adoptivbarn och adoptivföräldrar, bör det finnas stöd till barn som kommit till genom insemination och befruktning utanför kroppen. Som samhälle har vi en skyldighet att inte göra om samma misstag som gjorts med adoptivbarnen. Sverige kan inte dröja med stöd, utbildning och nödvändigt lagrum för att garantera att inga barn berövas sina rättigheter, oavsett hur de blivit till.
