Tidningen Dagen har i två ledarartiklar återigen tagit upp frågan om aktiv dödshjälp och lyfter i dessa artiklar fram två av de klassiska argumenten mot. De är frekvent använda i debatten men i mitt tycke inte speciellt bra argument. Grundfrågan kan varken besvaras med ett enkelt ja eller nej, den är betydligt mer komplicerad än vad debatter ofta gör gällande.
Crossons huvudargument, i sin artikel den 11 april, är ”det sluttande planet”. Ger vi efter minsta lilla så vet vi aldrig var det slutar. Argumentet är svagt av tre anledningar. För det första kan man inte garantera kausaliteten. För det andra riskerar man att säga nej till något som i sig är bra för att det riskerar att i förlängningen leda till något dåligt. För det tredje är det ett argument som bygger på fruktan.
Argumentet är att om vi tillåter A kommer det leda till B som leder till C som till slut leder till F. Argumentet är sant så till vida att A kan leda till F men måste inte göra det. Mellan A och F finns en mängd olika stationer där man kan välja olika vägar. Det sluttande planet bygger på risken att ett av en mängd olika scenarion kommer att bli utfallet. Med andra ord mindre sannolikt.
Är det verkligen otänkbart att det kan finnas en grupp som faktiskt borde kunna få hjälp, när alla alternativ är uttömda?
— Kent Revedal
Därutöver bygger argumentet på att vi människor inte skulle ha möjlighet att utvärdera de steg vi tar och komma fram till att vi kanske måste stanna eller välja en annan väg. Jag vill att man hederligt bedömer A för sig, utan att använda katastroftänkandet kring F. För om A kan anses vara bra och gynna dem det berör måste vi våga öppna för A och ha tilltro till att vi kan stoppa i ett senare skede. Erfarenheterna från de medicinska diskussionerna med kloning av människor visar att vi kan.
[ Lennarth Hambre: Rim och reson behövs i dödshjälpsdebatten ]
Att bygga upp motargument som bygger på känslor och fruktan brukar oftast ses som argument man tar till när man inte har sakliga argument som biter. Crosson deklamerar att det var läkarna som dödade den unga kvinnan och inte terroristerna. Samtidigt har han berättat att vården under åratal gjort vad som stått i deras makt – utan resultat. Hon har ständigt blivit sämre och försökt att avsluta sitt liv ett antal gånger. Jag får intrycket att det i Crossons resonemang är mer barmhärtigt att låta en ung kvinna fortsätta lida bortom all mänsklig fattningsförmåga.
I Hambres artikel, den 2 april, finns en helt annan och mjukare ton. Han efterfrågar rim och reson i debatten och jag håller helt med. Därför är det extra märkligt när Crossons ledare veckan efter saknar just detta. Vi måste våga lyfta frågorna och se att det kan finnas flera sidor av myntet och att frågan om dödshjälp inte är en enda utan en mängd frågor som korsas.
I artikeln lyfter Hambre fram det andra huvudargumentet mot dödshjälp – vår palliativa vård. Jag håller med om att detta är ett av de starkare argumenten, ofta i kombination med en del andra sidoargument. Hambre skriver ”När den [palliativa vården] fungerar som den ska samarbetar ett helt team … Problemet är att den fortfarande är ojämnt utvecklad”. Det är just det senare som gör att argumentet blir bristfälligt. Vården fungerar inte som det är tänkt.
I augusti 2022 presenterade Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO) ett delresultat av sin granskning av bland annat särskilda boenden. Man säger: ”IVO konstaterar tydliga brister i vården av patienter på SÄBO främst inom följande områden; Vård i livets slutskede, läkemedelshantering …” Det är tydligt att den vård som utlovats knappt är värd det papper som den skrivits på.
Människor som saknar förmåga att ta hand om sig själv eller ens uttrycka sina upplevelser får inte vård och omsorg, och de lider ofta av stor smärtproblematik. Är det etiskt försvarbart? Svaret man brukar få är just att den palliativa vården blir allt bättre. Är det rättfärdigt att människor utstår omänskligt lidande i dag för att vi har som mål att det ska bli bättre – långt efter att de är döda? Tveksamt.
Jag lever med svår behandlingsresistent smärta. Jag har smärta dygnet runt och varje kväll är jag både psykiskt och fysiskt slut. Har man inte levt med detta månad efter månad, år efter år, går det inte att föreställa sig vilken mental tortyr livet kan vara.
De flesta av oss som lever med smärta vill inte sluta leva, vi vill bara sluta ha så fruktansvärt ont. Tyvärr har vården inte resurser att ta hand om situationen. Att säga att vården ”borde” är ett argument som känns som ett piskrapp. Att säga att det kanske blir bättre om fem år hjälper knappast individen som varje dag balanserar på knivsudden av att orka eller ge upp.
Är det verkligen otänkbart att det kan finnas en grupp som faktiskt borde kunna få hjälp, när alla alternativ är uttömda? Kan det inte vara så, som Desmond Tutu sa, att det mest barmhärtiga vi kan göra ibland är att ge ett fåtal människor en möjlighet att dö med viss värdighet?
Jag menar att vi varken ska låsa dörren eller installera svängdörrar kring dödshjälp. Problematiken kräver ett fortsatt samtal, med en smärtsam vetskap om vad vår oförmåga att ge snabb hjälp leder till.
