Johan Forssell (M) och Gudrun Brunegård (KD) presenterar några huvuddrag och prioriteringar i reformagendan för svensk biståndspolitik på Dagen Debatt, 4/5. Eftersom det svenska civilsamhällets roll inom biståndet underminerats genom slaktningen av informations- och kommunikationsanslaget är det positivt att Forssell/Brunegård slår fast att civilsamhällets aktörer faktiskt är centrala för svenskt bistånd.
Med tanke på de kraftiga nedskärningarna av biståndets forskningsanslag vore det på samma sätt önskvärt att regeringen klargör hur de ser på forskarnas och forskningens roll i biståndet framöver.
Då den nuvarande svenska biståndspolitiken ibland varit spretig och saknat tydlig riktning är det positivt att regeringen vill göra tydliga prioriteringar. Det är dock missvisande att tro att prioriteringar på hälsa, utbildning och rättigheter är något innovativt eller en del av vad Forssell/Brunegård kallar ”moderniseringen” av svenskt bistånd. Tvärtom är detta klassisk svensk biståndspolitik och framstår närmast som självklarheter om ambitionen är att Sverige ska fortsätta vara en ledande biståndsgivare.
Den kanske enskilt viktigaste frågan i internationellt bistånd nämns inte över huvud taget, nämligen partnerländernas ägarskap över utvecklingssamarbetet.
— Fredrik Söderbaum, Jesper Sundewall och Janet Vähämäki
Utöver dessa punkter är svagheten i Forssell/Brunegårds artikel inte så mycket vad som faktiskt skrivs, utan vad som är otydligt eller inte skrivs. Vi lyfter fram tre sådana luckor.
1. Den kanske enskilt viktigaste frågan i internationellt bistånd nämns inte över huvud taget, nämligen partnerländernas ägarskap över utvecklingssamarbetet. Forsell/Brunegårds tes om ”att fler människor ska få förutsättningar att ta sig ur fattigdom och bygga välstånd” är inte tillräckligt. Detta är något som i princip alla biståndsgivare säger.
Mottagarens ägarskap är en nödvändig förutsättning för ett effektivt bistånd, och behöver därför vara en huvudprioritet. Trots att svenskt bistånd länge betonat vikten av ägarskap pekar forskningen på att Sverige, liksom många andra givare, fortfarande har ett alltför givardrivet bistånd. Detta undergräver principerna om långsiktighet, effektivitet och resultat som Forssell/Brunegård lyfter fram. Ett paradigmskifte behövs inom svenskt bistånd så att nationellt och lokalt drivna utvecklingsprocesser främjas och förstärks och starkare fokus läggs på mottagarnas egna drivkrafter.
2. Forssell och Brunegård lägger stor tonvikt vid högre biståndseffektivitet och bättre resultat. Det är bra att regeringen är ambitiös på dessa områden, men betoningen på ökad transparens för ”att lättare följa hur resurser används och gör nytta” ger anledning till oro eftersom fokus på uppföljning av resultat lätt bidrar till större kortsiktighet och till att mer tid läggs på administration. Regeringens retorik för snarare tankarna till mer intern styrning, kontroll och revision, som givetvis är viktigt men som skiljer sig från de principer som Sverige själv skrivit på i internationella partnerskapet om biståndseffektivitet.
I princip alla svenska regeringar har sedan biståndets begynnelse på 1960-talet eftersträvat högre effektivitet och bättre resultat inom biståndet. Eftersom Forsell/Brunegård i mångt och mycket upprepar ledord som länge funnits inom biståndet bör de göra trovärdigt hur och varför den nya biståndspolitiken kommer vara mer framgångsrik än sina föregångare.
I en nyutkommen och uppmärksammad bok pekar professor Göran Sundström på att dåvarande biståndsminister Gunilla Carlsson och Alliansregeringen misslyckades fullständigt med att uppnå sin omskrivna ”resultatagenda”. Det är därför oroväckande att Sundström anser att den nya regeringens biståndspolitik påminner om Alliansregeringens.
3. Forssell och Brunegård lyfter även fram att ”utvecklingsbiståndet och handelspolitiken” behöver föras närmare varandra. Detta är i sig inte något kontroversiellt eller nytt. Svenskt bistånd har under lång tid, men egentligen utan större framgång, försökt främja både handel och samverkan med näringslivsaktörer både i Sverige och mottagarländerna.
Den avgörande frågan är därför på vilket sätt man vill skapa synergier mellan bistånd och handel, och här finns återigen skäl till oro. Tidigare uttalanden av Forssell och regeringen visar på en otydlighet gällande om man tror svensk handel och svenska aktörer är i fokus eller om man faktiskt vill få till stånd genuin utveckling på mottagarländernas egna villkor med handel som en motor. Vi hoppas på det senare, men med tanke på hur frågan framförs är vi osäkra på hur regeringen avser hantera denna viktiga utmaning.
Till sist är det intressant att notera hur regeringen, trots en minskning av biståndsramen, slår sig för bröstet i att biståndet nu ska bli mer förutsägbart. Det är förvisso hedervärt att det sätts ett tak för avräkningar, men dessa kan även med de nya reglerna bli betydande.
Om regeringen menar allvar med att sluta använda biståndet som budgetregulator är det mest rimliga att helt slopa möjligheterna till avräkningar från biståndsbudgeten. Det vore ytterligare ett steg mot att inte bara vara ”en av världens största biståndsgivare” utan även en av de bästa.
