Debatten om den teologiska utbildningen vid Enskilda högskolan Stockholm (EHS) leder vidare till stora frågor av principiell karaktär. I sin artikel Man kan inte ställa konfessionella krav på lärare för präster och pastorer (Dagen 10/5) pekar Viktor Aldrin på några av dessa, bland annat de speciella krav som all akademisk utbildning i Sverige är underkastad för att bli godkänd av staten. Det gäller till exempel förbudet mot religiösa inslag och konfessionskrav på lärare.
Dessa krav är dock inte något som ligger i den akademiska formen i sig. Internationellt sett finns talrika utbildningar som förenar hög akademisk standard med krav på konfessionstillhörighet. När en teologisk utbildning underkastas kravet på konfessionsneutralitet leder det till anomalier. Att en pastors-/prästutbildning inte kan tillåta bön i anslutning till de föreläsningar som utgör huvuddelen av utbildningen, är onekligen originellt ur ett kyrkohistoriskt perspektiv.
Aldrin anger liturgiska övningar och tillämpad själavård som exempel på konfessionella inslag som är förbjudna i svensk kontext. Men problemet är större än så, och jag skulle vilja belysa det med hjälp av den danske tänkaren Sören Kierkegaard (1813–1855). Han upplevde i sin tid en fara så stor att om den inte undveks ”så godnatt, kristendom”.
I en teologisk utbildning kan och bör Bibeln studeras ur litterära, historiska och filosofiska perspektiv – men ännu viktigare är att den erkänns, studeras och tas emot som ord från Gud.
— Torbjörn Johansson
Vad var det Kierkegaard hade sett? Det var att man hade börjat studera bibliska författare utifrån ett – med Kierkegaards ord – ”estetiskt” perspektiv, vilket betyder att man bedömde apostelns budskap utifrån de måttstockar som människan förfogar över: estetiska, etiska, filosofiska och så vidare. Man kunde uppskatta det religiösa djupsinnet eller det vackra språket och kanske betrakta Paulus som ett geni värt att lyssna på – eller förkasta honom utifrån detta slags kriterier. Kierkegaard behandlar dessa frågor i sin skrift Om skillnaden mellan ett geni och en apostel (1847).
Vad är skillnaden mellan ett geni och en apostel? Ett geni kan liknas vid en bergstopp som höjer sig högt över det kringliggande landskapet. En människa kan vara så begåvad att hon höjer sig högt över mängden. Men en apostel är lika mycket högre än ett geni som himlen är högre än bergstoppen. Aposteln kommer med ett budskap ovanifrån, från Gud. En apostel talar å sin Herres vägnar, i enlighet med löftet från Jesus: ”Den som hör er, han hör mig.”
Det är en ”kvalitativt oändlig skillnad” mellan ett geni och en apostel. Den enes budskap har sitt ursprung i den mänskliga sfären, den andres i den gudomliga sfären.
Kierkegaard tog med detta upp en inställning som alltsedan upplysningens genombrott hade börjat breda ut sig, nämligen att Bibeln skulle studeras ”som vilken skrift som helst”. Man har ofta pekat på vilken skada det har lett till när teologerna har ägnat sig åt bibelkritik av olika slag. Men i detta sammanhang vill jag i stället peka på vad man inte har ägnat sig åt när man har anammat denna syn, vilket är den andra sidan av saken.
[ Läs tidigare inlägg | Ulrik Josefsson: Framtidens pastorer behöver en bredare utbildning ]
Om inte skillnaden mellan ett geni och en apostel beaktas har den viktigaste aspekten på Bibeln gått förlorad. I en teologisk utbildning kan och bör Bibeln studeras ur litterära, historiska och filosofiska perspektiv – men ännu viktigare är att den erkänns, studeras och tas emot som ord från Gud.
Att erkänna en apostels ord är att erkänna att det finns en uppenbarelse och att Kristus är Herre också över studierna. Tron att Bibeln är inspirerad av Guds Ande gör att den studeras på ett sätt som Kierkegaard menar vara ”kvalitativt oändligt” annorlunda.
Beaktas inte Bibelns eget anspråk på att vara inspirerad av Guds Ande går huvudsaken förlorad enligt Kierkegaard: ”När den religiösa sfären reduceras till den estetiska sfären, så är en apostel varken mer eller mindre än ett geni, och så godnatt, kristendom.”
För att återknyta till den inledande frågan om vad en utbildnings akademisering (enligt det svenska systemet) innebär, så bör testfrågan vara om det finns plats för Kierkegaards ”religiösa sfär” i utbildningen. Med andra ord blir frågan om man kan bedriva teologi utifrån tron att det finns en uppenbarelse i Kristus och i Bibeln, vilken vi behöver formas av för att kunna tjäna honom i hans kyrka.
Utifrån den inställning till Bibeln som Kierkegaard förespråkar, blir frågor om utbildningens var (universitet/högskola/seminarium) och hur (olika discipliner, kursplaner etcetera) underordnade. Utbildningen har i olika tider och olika traditioner sett ut på olika sätt. Ofta har den bedrivits vid universiteten som ju de facto startades av kyrkan. Men det har också funnits tider då man har ordnat utbildningen på annat sätt, som när Dietrich Bonhoeffer på 1930-talet lämnade universitetet i Berlin och startade pastorsseminariet i Finkenwalde.
De yttre formerna måste kontinuerligt prövas mot de inre värden som utbildningen ska förverkliga. Ett sådant inre värde är att utbildningen får genomsyras av Guds ord. Vi står med denna frågeställning inför en livsnerv i en pastors- och prästutbildning.
