Vad är en man? Frågan engagerar många i dessa tider av identitetssökande. Dagens ledarskribent Steven Crosson skriver i en ledare med rubriken Det får inte bli Andrew Tate som avgör vad det är att vara man att samtal om detta borde föras vid köksborden, men att det där är ”alltför tyst om vad det är att vara man”. Den goda intentionen till samtal delar jag, men jag ser inte värdet att jaga fatt på manligheten. Jag tror att fokuset i samtalet bör vara ett annat.
För en människa som längtar efter en livskamrat kan lockelsen att marknadsföra sig som en ”riktig” man eller kvinna vara påtaglig. Men som Crosson mycket riktigt skriver blir det tyvärr närmast toxiskt, i bägge fallen tror jag, eftersom det ofta sker på bekostnad av uppriktigheten.
Som Kyrka och som kristna är det vår uppgift att söka sanningen, och den är sällan stereotyp. Vi bör ha ett fokus bortom färdiga roller. Som Paulus skriver: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” Det är något annat än könstillhörigheten som är viktigt.
Om vi blir ”mansbebisar”, eller för den delen kvinnobebisar, ska det inte skyllas på omständigheter, varken på ”feminiseringen” eller något annat.
— Claes Eriksson
Låt mig visa det med ett litet experiment. I Crossons ledare ges ett förslag på vad det skulle kunna innebära att leva en sund manlighet. Men hur skulle det låta om vi i hans exempel bytte ut ”han” mot ”hon”? Jo, så här:
”En kvinna lever för sin familj. Hon försörjer de sina, och uppfostrar sina barn. Hon skänker trygghet och skydd. Hon för vidare de värden och den tro som är viktiga för henne och hennes partner. Hon ställer sin egen bekvämlighet åt sidan och lever strävsamt för sina barn, sin familj, sin kyrka och sitt lands skull.”
I mina öron låter det som en ståndpunkt fullt möjlig att ha. Så inget av detta kan sägas definiera ett kön, och jag menar att det inte ens är intressant att försöka göra det. Det jag kan se som konstigt är i stället fokuset på familjen. Dels är den som inte har någon familj fortfarande fullt ut man eller kvinna. Dels verkar det inte som om Jesus lade samma betoning på familjen.
[ Fredrik Lignell: Märkliga mansideal fick kristna att stötta Trump ]
Jag tänker att om jag söker efter min manlighet så siktar jag för lågt. Tänk på bespisningsundret och pojken med bröden och fiskarna. Jesus ifrågasatte honom inte för att han inte hade med sig någon fårfiol. Han tog emot det pojken gav, välsignade det och, ja, ni vet ju resultatet! Poängen är att ge av det vi är och har, att försöka följa Jesus som gav sig själv.
För egen del finner jag god ledsagning på den vägen genom det sagans språk som vi möter i Ringentrilogin av den kristne författaren JRR Tolkien. Lättast tillgänglig genom filmerna som har setts av många unga killar som är på väg ut i vuxenvärlden, och av tjejer, tanter och gubbar! Sagans språk kan hantera stereotyperna på ett helt annat sätt än försök till definitioner kan göra.
Därför möter vi där en Eowyn som dräper den främste ringvålnaden, trots att kung Theoden sagt åt henne att inte följa med ut på slagfältet. Krigaren Eomer ser vi sedan skrika ut sin förtvivlan över Eowyns synbart livlösa kropp. Men jag tror inte någon som ser dessa scener tänker att Eomer är omanlig för att han visar känslor, eller att Eowyn inte uppför sig kvinnligt för att hon med liv och lust ger sig in i kampen mot det onda. Däremot är det tydligt att de vill ge vad de har till förmån för det högre goda.
[ Ella Bohlin: Att så många tonårskillar ser upp till Andrew Tate är ett haveri ]
Behoven i världen, nöden i världen, frågar inte efter min könsroll men efter min villighet att ge det jag har. Om vi blir ”mansbebisar”, eller för den delen kvinnobebisar, ska det inte skyllas på omständigheter, varken på ”feminiseringen” eller något annat. Att skylla ifrån sig är ett säkert sätt att förbli bebis.
Nej, i stället kan det nog vara bra att emellanåt säga till sig själv att nu får du skärpa till dig. Vem vill du vara? En som lever för att berika sig själv med pengar, makt och nöjen, eller en som finner modet att ta strid för den röstlöse, den fattige, den misshandlade? Vill jag vare en Grima Ormstunga eller en Sam? Min könstillhörighet kommer säkert att spela roll för vad jag kan och vill göra, tillsammans med många andra faktorer. Men varför hänga upp sig på en av dessa faktorer? Frågan är väl snarare hur medveten jag är om de bröd och de fiskar jag har. Vad kan jag erbjuda?
[ Mattias Berggren: Vad är sann manlighet? ]
Ringens brödraskap ställer sig till Frodos förfogande i uppdraget att förstöra ringen. Förstår vi sagans språk så vet vi att det saknar betydelse att de alla är män. Då ställs vi i stället inför frågan om vi har identifierat något som för oss är så viktigt att vi vill ge oss själva, allt vi är och har, åt denna sak.
Om jag i tjänsten för denna sak finner mig själv mest vara klantig och i vägen, som Pippin, står räddningen av min självkänsla inte att finna i min könsroll. Den finns hos honom som jag tjänar, han som har kallat mig. Nåden för mig är densamma som för Pippin. Att få vara en del av historien om hur ondskan bekämpas och besegras. Unga killar behöver inte fostras in i en mansroll. Män blir de oavsett, på sitt sätt. Det vi behöver är samtalet om modet att axla vuxenskapet.
