De senaste två årtiondena har den muslimska delen av Sveriges befolkning ökat dramatiskt. Enligt Pew Research Center var 8,1 procent av Sveriges befolkning muslimer år 2016 med en snabb förväntad ökningstakt de kommande åren, till stor del beroende på hur stor den fortsatta invandringen kommer att bli. I de prioriterade stadsdelarna runt om i Sverige är den muslimska delen av befolkningen ännu större och på många håll troligen i majoritet.
Själv bor och arbetar jag i Helsingborg och är en av ledarna för Helsingborgs husförsamlingsnätverk. Då och då besöker jag fredagsbönen i någon av moskéerna i Helsingborg. Om man besöker den största moskén möts man av en lokal som är fylld till bristningsgränsen med över 400 män samlade varje fredag. Jag gissar att det är mer än dubbelt så många människor som den största kristna församlingen samlar i Helsingborg. Det skriver jag inte som om det vore något slags tävling om vem som samlar flest utan för att belysa hur dramatiskt det religiösa landskapet har förändrats.
Om efterföljare till Jesus i församlingar runt om i Sverige vill göra skillnad för sina muslimska grannar är en av de viktigaste utmaningarna att göra sig av med de förenklade bilder av islam som vill beskriva muslimer som en relativt homogen grupp. Detta är ett återkommande problem på båda sidorna av det politiska och religiösa spektrat.
Den 3 maj intervjuades Jimmie Åkesson i Göteborgsposten och hävdade i intervjun att “fullt utövande muslimer” inte kan vara svenskar. Debattartikeln ger uttryck för stor okunskap om hur religion fungerar i allmänhet och islam i synnerhet, något som Fredrik Wenell belyste i sin utmärkta ledartext i Dagen den 10 maj.
Forskning har visat att en majoritet av världens muslimer inte ens skulle klassas som muslimer om man använder definitioner från det som brukar kallas ortodox islam.
— Rickard Cruz
Det finns mycket att säga om behovet av integration, men här skulle jag i stället vilja belysa synen på islam. Både Åkesson och journalisten som intervjuade honom verkar sätta likhetstecken mellan “fullt utövande muslimer” och “bokstavstrogna muslimer” utan att specificera vilka det är som avses.
Detta är en vanlig tankegång bland politiker på högerkanten men även bland en del kristna apologetiker. Man menar att islam i sin kärna är våldsbejakande och att grupper som Daesh eller al-Qaida står för den mest autentiska tolkningen av islams urkunder. På den andra sidan av spektrat kan man i stället höra både kyrkliga företrädare och politiker hävda att islam är en fredens religion och att de med en avvikande islam-utövning i själva verket inte är muslimer.
Båda de här synsätten på islam är problematiska. Bland annat ger faktiskt båda uttryck för samma förlegade syn på religion som brukar kallas essentialism. Det innebär uppfattningen att varje religion har en urskiljbar essens eller kärna som alla dess utövare kommer att påverkas av. De som “fullt ut utövar” sin religion kommer att röra sig närmare denna kärna.
Detta är något som religionsforskare numera vänder sig emot. Problemet är att essentialismen helt enkelt inte ger en god beskrivning av verkligheten. Om vi tar islam som exempel så går det inte att säga att det finns ett urskiljbart islam. I verkligheten finns det en mängd olika tolkningar, traditioner och uttryck.
[ Fredrik Wenell: Att förstå religion är nyckeln för Sveriges framtid ]
Forskning har visat att en majoritet av världens muslimer inte ens skulle klassas som muslimer om man använder definitioner från det som brukar kallas ortodox islam. Det finns ateistiska muslimer, kommunistiska muslimer, synkretistiska muslimer, sekulära muslimer och salafistiska muslimer, våldsbejakande muslimer och fredliga muslimer. Det finns även muslimer som är lärjungar till Jesus och läser Bibeln som Guds Ord.
Vissa uttryck för islam har goda förutsättningar för fredlig samverkan med andra grupper i samhället och andra uttryck saknar helt de förutsättningarna. Detta har ingenting att göra med huruvida man “fullt ut utövar” sin religion. Det är inte islam som formar sina utövare. Det är utövarna som formar islam.
De som är efterföljare till Jesus har fått uppdraget att dela de goda nyheterna om Jesus och göra lärjungar bland alla folkgrupper. Då behöver vi inse att det inte är islam vi är sända till utan till muslimer. Sveriges kristna behöver sluta lyssna på de som framställer essentialistiska bilder av islam, på båda sidorna av spektrat.
I stället för att utgå från en konstruerad bild av vad alla muslimer egentligen tror, tycker eller tänker behöver vi möta våra medmänniskor med nyfikenhet. Det kanske till och med finns något att lära sig! Och när jag möter verkliga människor i deras glädje, sorg, kamp och längtan får jag med öppen hand dela med mig av de goda nyheterna om Jesus och hans rike.
Efterföljare till Jesus har också fått kallelsen att verka för fred. Att då anklaga fredliga muslimer för att ha missuppfattat sin egen religion måste ses som helt kontraproduktivt. Jag tror istället att vi ska våga uppmuntra dem som har en fredlig tolkning av islam och kritisera dem som bejakar våld och förtryck. Frågan om vilket som är det sanna islam anser jag att vi bör lämna till muslimer att svara på.
