Johan Forssell (M) och Gudrun Brunegård (KD) lägger i en debattartikel (4/5) ut linjerna för en reform av biståndspolitiken som de i andra sammanhang har beskrivit som historisk. Vid sidan av Ukraina prioriteras humanitära insatser, demokrati och mänskliga rättigheter, fattigdomsbekämpning, hälsoinsatser, stöd till kvinnors och flickors rättigheter och möjligheter och klimatbistånd. Vi ser i den listan prioriteringar som är både välkomna och helt nödvändiga. Varje dag ser vi genom vår verksamhet hur exempelvis människorättsförsvarare hotas, förföljs och trakasseras, men också hur bistånd från Sverige ger skydd, stöd och hopp. Bistånd som gör skillnad!
Prioriteringar blir konkreta när politiken utformas i detalj och pengar fördelas. Men vi kan ännu inte se att de uttalade prioriteringarna avspeglas i budgeten. Exempelvis har anslaget till civilsamhällesorganisationer sänkts, trots löfte om ökat stöd. Ett annat exempel är att den höjning av anslaget till demokrati- och människorättskämpar som Forssell och Brunegård hänvisar till inte kompenserar de kraftiga nedskärningarna till arbete för mänskliga rättigheter som gjorts i anslagen för länder som Guatemala och Myanmar. Konsekvenserna är allvarliga om Sida lämnar dessa länder, där stöd genom svenskt bistånd i flera fall är de enda medel som finns till stöd för oberoende journalistik, sexuella och reproduktiva rättigheter (SRHR) och kampen för urfolkens organisationer och demokratiska deltagande.
Ambitionen att prioritera flickors och kvinnors rättigheter i en aviserad global strategi för SRHR är välkommen. Likaså satsningar mot sexualiserat våld inom det humanitära området. Men precis som inom alla politikområden behöver detta arbete tydliga mål, indikatorer, uppföljning och rapportering på strategisk nivå för att bidra till en effektiv och transparent politik. Om resurserna för detta arbete i slutändan kommer öka eller inte är ännu omöjligt att se.
En biståndspolitisk reform så omfattande att den beskrivs som historisk kommer påverka livsvillkoren för miljontals människor.
— debattörerna
Ukrainas sak är vår, och våra organisationer är djupt involverade i arbetet för att stödja Ukraina. Med ett brutalt krig med ödesdigra humanitära konsekvenser för civilbefolkningen i vårt närområde är satsningen självklar, inte bara för regeringen utan även för oss och de som stöttar oss. Men vi ser också att en unik situation som denna kräver att vi gör något extra. För att möta behoven i både dagens och framtidens Ukraina behövs insatser utöver de som ryms i biståndsbudgeten i dag. Om alltför omfattande summor styrs om från andra kriser till Ukraina lämnas människor i akut nöd i andra delar av världen utan hjälp. Också vår förmåga att bekämpa hunger och fattigdom samt ökande hot mot demokrati och rättigheter försämras. Det riskerar i sin tur att få geopolitiska konsekvenser som inte bidrar till att göra världen till en bättre och tryggare plats.
Därför är resursfrågan så viktig. Det är givetvis bra att regeringen fryst snarare än skurit ner biståndsbudgeten, men det förhindrar inte att den frikoppling från BNI som regeringen genomfört innebär en tydlig ambitionssänkning. I sin halvtidsöversyn av svenskt bistånd noterar OECD förändringen som en ”negativ signal i tider då behoven av bistånd är så akuta”. Vi kommer därför att fortsätta stötta Kristdemokraterna och andra partier i arbetet för att återinföra det långsiktiga åtagandet att Sverige ska avsätta en hundradel av vårt välstånd för världen.
[ Dagens ledarredaktion: Höj biståndet och skippa värdekolonialismen ]
Vid sidan om prioriteringar och resurser är arbetet för ökad effektivitet den viktigaste delen av biståndspolitiken. Såsom Vähämaki med flera forskare lyfter fram i sin replik i Dagen kräver ett effektivt bistånd kunskap, erfarenhet, kvalitet och, inte minst, lokalt ägarskap. Att flytta makt och inflytande närmare de demokratikämpar, skolflickor, familjeförsörjare, småbrukare, flyktingar och andra människor som berörs är ett av de viktigaste sätten att göra biståndet effektivare. Detta är frågor som vi som civilsamhällesorganisationer arbetar för varje dag.
Forssells och Brunegårds ambition är att ”utveckla det viktiga samarbetet med civilsamhället, både i Sverige och där vi verkar med vårt bistånd”. Detta behöver också avspeglas i budget och strategier.
Vi uppskattar de tillfällen till muntlig dialog som getts under den senaste tiden. Men vi uppmanar regeringen att genom en skrivelse till riksdagen redovisa sin planerade biståndsreform. En biståndspolitisk reform så omfattande att den beskrivs som historisk kommer påverka livsvillkoren för miljontals människor. För en del av dem är det bokstavligen en fråga om liv och död. Sådant får aldrig hastas fram.
[ Steven Crosson: Inte fel att staten backar om kyrkan kliver fram ]
