Under längre tid har jag upprepade gånger lagt märke till ett språkbruk som kan ifrågasättas på goda grunder, nämligen ett påstått motsatsförhållande mellan ”bibeltroget” och ”liberalt”. Jag har sett det i Dagen, men inte bara här. Nu senast skymtar ett sådant uttryckssätt i en debattartikel av Per Ewert.
Nästan alltid avses då med ”bibeltroget” att ifrågasätta homosexualitet och/eller homosexuella uttrycksformer, vara mot samkönade vigslar, ha en så kallad traditionell äktenskapssyn och möjligen även motsätta sig prästvigning av kvinnor. Alla som inte omfattar den synen blir med automatik icke-bibeltrogna, bibel-otrogna.
På liknande sätt har det skrivits att personer med nämnda syn på sexualitet, äktenskap och ämbete följer sitt samvete, vilket kan få de som har en annan syn att framstå som samvetslösa eller mindre samvetsgranna.
Men vem är i själva verket mera bibeltrogen – den som plockar ut några verser här och där och tolkar de bokstavligt eller den som brottas med texterna, kanske ägnar sig åt studier av grundspråken, tar till sig exegetisk forskning, läser kommentarer och kämpar sig fram till ett svar på frågan: ”vad säger texten i vår tid?”
Den som läser hela Bibeln inser lätt att det finns absolut ingen som är och kan vara bibeltrogen i bemärkelsen av att allt gäller i dag, ordagrant.
— Antje Jackelén
Vem är mera bibeltrogen – den som påstår att det finns en enda ”klassisk” äktenskapssyn i Bibeln som är identisk med ett modernt civilrättsligt förbund mellan en man och en kvinna? Eller den som berättar att det i Bibeln också skildras polygama äktenskap och äktenskap med bihustrur, att bibliska ord som verkar gälla homosexualitet kan avse prostitution och att patriarkala mönster utgör huvudfåran i Bibeln?
Den som läser hela Bibeln inser lätt att det finns absolut ingen som är och kan vara bibeltrogen i bemärkelsen av att allt gäller i dag, ordagrant. Det mest uppenbara är förstås budet att stena människor för vissa brott och olika renhetsföreskrifter. Jesus själv använder sig medvetet av sentenser och liknelser som kräver tolkningar om inte konsekvenserna ska bli absurda.
Låt oss också se upp med att använda ordet ”liberal” som motsats till bibeltrogen. Liberal har med frihet att göra. Och frihet är evangeliets självaste ärende. Tänk bara på Galaterbrevet, det stora frihetsbrevet där Paulus skriver om kallelsen till friheten. Eller på Martin Luthers skrift En kristen människas frihet: det är just på grund av friheten som Kristus har befriat oss till som vi kan tjäna våra medmänniskor spontant med lust och glädje.
[ Tidigare inlägg| Stefan Swärd: Hbtq-frågan är egentligen enkel ]
Och tänk på Jesus! Att både hela sjuka och tillåta lärjungarna att plocka ax på sabbaten stred mot det som ansågs vara den ”klassiska” synen på sabbaten. Det var en akt av frihet, samtidigt som Jesus hela tiden var övertygad om att han agerade i trohet mot Skriftens ord. Han hade ju inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla lagen. Och för att sporra sina lärjungar till en bättre rättfärdighet än fariséernas.
Det liberala, det frigörande och frihetliga, är inte den trogna bibelläsningens motsats. Det är invävt i denna läsning och på många sätt till och med dess syfte. ”Till friheten har Kristus befriat oss. Stå därför fasta, och låt ingen lägga på er slavoket igen”, påminner Paulus (Galaterbrevet 5:1). Och tro inte annat än att även liberalteologerna vid förrförra sekelskiftet brottades trofast med Skriftens ord. Att de hamnade där de hamnade ska inte förstås som lättfärdighet utan som ett seriöst försök att göra Jesus känd, trodd och älskad i en tid som var präglad av rationalism. När människor hade fått svårt att ta till sig berättelser om under och de mystiska dragen i evangelierna hamnade fokus i stället på Jesus ”enkla lära”. Vi kan ha våra tankar om hur lyckat det var, men att avfärda liberalteologerna som slarviga och icke-bibeltrogna är inte rättvisande.
Låt oss heller inte glömma att det i den tidiga kyrkan var självklart att Bibeln kan tolkas på flera olika sätt. Tanken på den enda rätta tolkningen som visar sig vid en så bokstavlig läsning som möjlig är ett tämligen modernt påfund. Den är inte ”klassisk” på något sätt – vad som än menas med detta ord som ofta används i diskussionen om en rätt förståelse av kristen tro men sällan definieras.
Den hermeneutiska traditionen däremot som går tillbaka till antiken gör oss medvetna om att tolkning kan ge upphov både till missuppfattningar och ny kunskap. Därför är den som vågar brottas med texterna i dialog med vetenskap, tradition, historisk och nutida erfarenhet och i bön – oavsett hur liberal hen är – mer bibeltrogen än den som tror att det räcker att läsa vissa passager innantill.
Till sist, varför är det här viktigt? Jo, vi formar uttrycken, sedan formar uttrycken oss. Den användning av orden ”bibeltroget” och ”liberalt” som jag här kritiserar leder till splittring och raka vägen in i en sektliknande förståelse av den kristna tron. Per Ewerts artikel som talar om splittring i närmast positiva ordalag är ett exempel på det. Kyrkan degenerar till ett antal sekter som avgränsar sig mot varandra i stället för att trofast vittna om Kristi kärlek i och för världen.
Retoriken om bibeltrogen kontra liberal är osann och vilseledande. I själva verket hindrar den att evangeliets röst når människor till frälsning – det som var själva poängen med att Gud sände sin Son.
[ Tidigare inlägg| Per Ewert: EFK är som en båt där två grupper försöker ro åt två håll ]
