Antje Jackelén har replikerat på min artikel om den teologiska förändring som under förra seklet skedde i Svenska kyrkan och nu även påverkar frikyrkan. Hon kritiserar mitt och andra skribenters sätt att ställa bibeltroget mot liberalt, och menar att begreppet ”liberal” inte bör anses negativt utan tvärtom frigörande.
Det är alltid av värde att förtydliga begrepp, och här är ett lämpligt tillfälle till detta. Vår tids övergripande konflikt i bibelsyn och teologi handlar om huruvida Gud eller den oberoende människan hålls som yttersta auktoritet.
Den första hållningen kan gå under flera ord. ”Evangelikal” är en, men eftersom vissa uppfattar detta begrepp som smalt kan ordet ”bibeltrogen” användas som bredare benämning. I huvudfrågan om bibelsyn kan orden dock i stort sett anses synonyma. Den motsatta hållningen kan sammanfattas under flera termer, exempelvis liberal, progressiv eller sekulär. Dessa ord har skillnader i betoning och nyans, och därför använder jag hellre ordet ”autonomiorienterad”, för att illustrera att konflikten också rymmer en större ideologisk frågeställning som berör hela samhället.
Under förra seklet skedde en politiskt initierad förflyttning i autonom riktning, inte minst i Svenska kyrkan. Min doktorsavhandling och populärversionen Landet som glömde Gud tydliggör denna sekulariseringsprocess, där företrädare beskriver en gudscentrerad och en människocentrad grundsyn som oförenliga, och att den senare måste få överhanden i hela samhället – även i kyrkan.
Alla kyrkor har likafullt varit eniga i sin syn på Bibelns beskrivning av äktenskapets grundvision – ända fram tills den sekulära staten nyligen ändrade sin definition.
— Per Ewert
Antje Jackeléns beskrivning av de två sidorna är dock så förenklad att den tangerar gränsen till karikatyr. Det synsätt hon avfärdar som ”en så bokstavlig läsning som möjlig”, där bibelläsare ”plockar ut några verser här och där” beskriver snarare en oreflekterad fundamentalism som få kristna i Sverige omfattar. En sådan glidning, där en traditionellt evangelikal bibelsyn närmast liknas vid en fundamentalistisk läsning, framträder dock även i EFK:s rapport. Det är beklagligt, för det försvårar en saklig analys av vår tids centrala teologiska konflikt: inställningen till Bibeln.
[ Läs tidigare inlägg | Stefan Swärd: Hbtq-frågan är egentligen enkel ]
En evangelikal bibelsyn gör just det som Jackelén tycks förespråka: studerar grundspråken, brottas med texterna och tar exegetik och hermeneutik på allvar, utifrån dess egen tolkningsnyckel: Jesus Kristus. Skiljelinjen illustreras dock i den sista av Jackeléns punkter: att fråga sig vad texten säger ”i vår tid”. Det är en viktig fråga, men en bibeltrogen läsare kan inte separera den från vad författaren ville förmedla när texten skrevs ner.
Denna motsättning illustreras ännu tydligare i hennes nästa retoriska fråga: om den är mest bibeltrogen som menar att Bibeln förmedlar en eller flera äktenskapssyner. Bibelns texter beskriver onekligen en flora av livsstilsval, men texterna poängterar också hur människan därmed avviker från Guds vilja för äktenskap och sexualitet. Alla kyrkor har likafullt varit eniga i sin syn på Bibelns beskrivning av äktenskapets grundvision – ända fram tills den sekulära staten nyligen ändrade sin definition.
[ Läs tidigare inlägg | Antje Jackelén: Sektvarning att sätta ”liberal” i motsats till ”bibeltrogen” ]
Utmaningen i kristenheten i dag handlar alltså inte främst om att en grupp ifrågasätter vår tids relationssyn, utan om att vissa kyrkliga grupper på kort tid har anammat en helt ny inställning, grundad på det sekulära samhällets ideal. Och det är denna hastiga förändring som utifrån historiens erfarenhet tyder på att en omstrukturering av kristenheten ligger framför.
Jag instämmer dock med Antje Jackelén i att evangeliets ärende är frihet. Luthers skrift En kristen människas frihet som hon refererar till betonar dock att denna frihet vilar på att både lag och evangelium betraktas som Guds ord: ”Nu är dessa och alla Guds ord heliga, sanna, rättfärdiga, fridsamma, fria och fulla av all godhet”.
Luther fortsätter med att friheten aldrig kommer av att människan tar sig rätten att misstro vad Gud har sagt, utan tvärtom i att människosjälen ”stadigt litar på Guds ord, helt och fullt håller Gud för sannfärdig, helig och rättfärdig. Då får Gud den största ära som själen kan ge honom.”
[ Läs tidigare inlägg | Per Ewert: EFK är som en båt där två grupper försöker ro åt varsitt håll ]
Kyrkan har genom historien varit oenig i mycket. Vissa frågor har ansetts mindre viktiga, och har kunnat fortleva under enhetens paraply. Men flera gånger har klyftorna blivit så djupa att de lett till en strukturell förändring av kyrkolandskapet.
Detta är inte, som Jackelén menar, en ”sektliknande” förståelse av tron, utan en nykter analys av svensk kristenhet just nu. En sådan analys kräver dock att vi ger en rättvisande beskrivning av läget, snarare än förenklade schabloner.
