Debattinlägget från David Davage och Daniel Råsberg, medansvariga för EFK-rapporten, innehåller flera påståenden som kan ifrågasättas. Frågorna får ställas av dem som inom EFK deltar i den fortsatta handläggningen. En debatt mellan teologer har begränsad betydelse. Avgörandet sker genom medlemmarnas samtal och beslut. Många medlemmar känner sig stå utanför en svårtydd diskussion men i sina hjärtan önskar de att en klassisk syn skulle gälla.
Det är i förhållande till församlingarna, och inte till EFK som organisation, som allting avgörs. Uppgiften att påverka samfundets ledning och dess institutioner är naturligtvis högst berättigad. Men även om en sådan diskussion skulle korrigera rapportens innehåll återstår det krävande arbetet att undervisa församlingen och forma en bibeltrogen praxis. En sådan fördjupad läroprocess i lydnad är avgörande för alla oss kristna.
I detta långsiktiga arbete är det nödvändigt att ge en grund för de avgörande troslärorna. Min huvudtanke är att det är i grundfrågorna som man kommit fel, det vill säga frälsningsläran och bibelsynen. Man har förlorat tron på frälsningens möjligheter och kommit fel i frågan om bibellydnad. Om kristna känner trygghet i exempelvis bibelsynen skulle framtida utmaningar inte behöva bli så krävande som nu är fallet.
Avvikelser från ett budskap grundat i skapelseordningen är därför allvarliga. Min kritiska synpunkt på rapporten är att även om skapelseordningen vidhålls i tolkningsavsnitten är tillämpningen en sådan avvikelse.
— Per-Axel Sverker
Stott om budskap och kontext
De som kontaktat mig är mycket bekymrade över en befarad innehållsförändring i begreppet ”evangelikal”. För många är John Stott fortfarande den teolog vars lära utgör ett beaktansvärt exempel på evangelikal tro. De framför som en förmodan att detta gällde för majoriteten inom EFK under 1900-talets slut.
Citatet i Davages och Råsbergs inlägg om Stotts syn på de bibliska författarnas kontextualisering är helt felaktigt använt. Jag diskuterar inte bibelförfattarnas kontextualisering utan den tillämpning som åligger oss. En enkel läsning av det avsnittet i min bok (Frälsningens ord till förändringens värld) visar att Stott är ytterst angelägen om att budskapets integritet inte får gå förlorad. Han önskar förena proklamation av ett konstant lärobudskap med en identifikation i Jesu anda.
[ Läs tidigare inlägg | Per-Axel Sverker: Stott skulle aldrig godkänna teologin i EFK-rapporten ]
Budskapet i Bibeln, även hos Paulus, har genom Andens inspiration en absolut karaktär och är därför universellt. Som exempel på detta resonemang tar Stott i detta bokavsnitt just kritiken mot Paulus syn på homosexualitet; attityden av att veta bättre än Paulus kommer i konflikt med Skriftens inspiration.
Avvikelser från ett budskap grundat i skapelseordningen är därför allvarliga. Min kritiska synpunkt på rapporten är att även om skapelseordningen vidhålls i tolkningsavsnitten är tillämpningen en sådan avvikelse. Tillämpningen i församlingsvården måste stå i överensstämmelse med den teologiska tolkningen. Detta är en elementär del av Stotts kontextualiseringsteologi.
Begreppet liberalevangelikal
Davage och Råsberg ifrågasätter min användning av begreppet ”liberalevangelikal”. Men detta är inget förolämpande ord utan ett självklart inslag i teologihistorikers bedömning av interna debatter inom brittisk evangelikalism. Det måste kunna användas även i svenskt språkbruk. Jag beskriver det som sker i rapporten som liberalevangelikal kulturanpassning med teologihistorisk terminologi. Framtida forskning kommer att kunna bekräfta detta.
Bekännelse i motvind
Det är ytterst frälsningsläran som blir angelägen även i homosexfrågan. Om församlingen tydligt relateras till läran om synd och nåd kommer den medvetet att bestå av syndare – frälsta av nåd. Eftersom förkunnelsen kring frälsningslära och bibelsyn ofta saknas, blir akuta situationer kring homosexfrågan nästan omöjliga att lösa på ett tillfredsställande sätt. Eftertanke är alltid nödvändig: vad har vi lämnat, vilka vägar har vi gått och var har vi hamnat? Men nu träder också behovet av efterarbete fram med stor tydlighet.
Tidsandan är en stark vind. Vinden ligger emot oss kristna. Då vänder sig många i rätt (?) riktning för att slippa den obekväma motvinden. Vi väljer vår lära och praxis utifrån situationen och inte utifrån Sanningen. Det beror inte på att vi är extremt onda eller ens hjärntvättade utan orsaken är bara (?) att vi inte vill stå fel i vinddraget.
När vi vänder oss i en ny riktning, ska det vara för Sanningen skull, inte för människors skull.
— Per-Axel Sverker
Men vi borde i stället följa Guds Vind, utan fruktan inför radikala konformister. Detta är en självklar hållning, om vi önskar fortsätta vara frikyrkokristna. Men i stället försöker vi acceptera allt – så att vi kan bli accepterade av alla. Vi följer hellre de aktuella vindarna än rättar oss efter Guds Vind. Våra positioner i livet borde följa en ärlig och välgrundad sanningsövertygelse och inte stämningen i kulturen. När vi vänder oss i en ny riktning, ska det vara för Sanningen skull, inte för människors skull.
Andligt mod innebär inte att klättra uppför en skyhög stege utan det handlar om hjärtats renhet och enkelhet. I Bibeln betonas modet hos dem som brustit. Vår syndaånger kan föda fram mod, hopp och nåd. Daniel, som agerade i stort bekännelsemod, bekände sin synd inför Guds uppenbarelse. Må vi bli syndare frälsta av nåd!
