Alltsedan Microsoft lanserade ChatGTP i vintras har AI kommit att diskuteras av långt fler än programmerare och teknologer. Biskop Johan Tyrberg och tidigare ärkebiskop Antje Jackelén var tidigt ute i dessa frågor. Redan 2019 inbjöd Johan Tyrberg Lunds stifts präster till en konferens om AI.
Sedan dess har flera biskopar anslutit och nu senast Åke Bonnier. Det är bra att teologer ger sig in i debatten. Det finns mängder av etiska och existentiella dimensioner att bidra med och jag är övertygad om att just teologer (utifrån olika religioner) har potential att förändra och fördjupa förståelsen av de utmaningar vi lever med nu.
Jag tror att Åke Bonniers syn på AI är representativ för ganska många då han betraktar AI som ett hot och med oro. Bonnier använder predikan som exempel på varför artificiell intelligens inte är önskvärd. Det kan sammanfattas i följande argument: Det som är artificiellt bör undvikas när Guds ord ska predikas; det artificiella saknar en gudomlig dimension; det finns något ”genuint mänskligt” som bör värnas; AI utmanar den mänskliga friheten; AI kan bidra till positiva insatser men det är tveksamt var gränsen går för det önskvärda.
Det är möjligen detta som vi upplever som hotfullt med AI, att maskinerna härmar människans destruktivitet?
— Susanne Wigorts Yngvesson
Jag har några frågor som rör Bonniers teologiska och teknologiska utgångspunkter. Bonnier är säker på sin sak när han berättar att det är först när vissa (hans) kriterier på predikan uppfylls, som Guds ord kan förkunnas och ”ge avtryck på riktigt”.
Jag är förvisso inte präst eller biskop och saknar kanske vissa insikter som Bonnier har, men undrar ändå hur i all världen han kan veta hur Guds ord verkar i världen? Inte ens Luther, som Bonnier stöder sig på, skulle uttala sig med sådan visshet om gränsdragningar.
Här avslöjar Bonnier en dualistisk syn på människan, det vill säga att maskinerna står utanför det ”genuint” mänskliga eftersom de är objekt för människans utblick och position i världen. Det, menar jag, är inte en konstruktiv väg framåt för att diskutera etiska frågor om AI eller specifikt predikans funktion.
För en fördjupning om predikan och digitalisering rekommenderar jag Frida Mannerfelts avhandling Co-preaching (2023) vid Enskilda högskolan Stockholm. Det finns också fenomenologiska synsätt som komplicerar det dualistiska. Ett sådant är forskningsprojektet BioMe, som rör samband mellan biometrisk AI och människans livsvärld. Det leds av Amanda Lagerkvist vid Uppsala universitet.
[ Läs tidigare inlägg | Micael Grenholm: AI lär orsaka långt större problem än dåliga predikningar ]
En annan teologisk utgångspunkt gäller människans frihet, där Bonnier villkorar predikans funktion genom predikantens frihet att i hjärtat säga ja eller nej till Gud. Om vi återigen relaterar till Luther så är väl biskopen slav under synden precis som professorn i etik? Att säga ja till kallelsen förändrar inte det tillståndet. I detta kan människan snarare vara mer lik en intelligent maskin än fri i meningen befriad från synden.
Den trälbundna viljan är människans dna eller maskinens algoritm, om vi håller oss till en luthersk teologi. Här finns inspirerande paralleller att göra mellan båda dessa existensers brustenhet snarare än till deras olika konstruktioner. Kan maskinerna lära människan något om vad det innebär att leva?
Bonnier definierar det unikt mänskliga som ”levd erfarenhet”, men en tillräckligt avancerad maskin kommer också att ha erfarenhet genom härmningar av mänskligt beteende. Det är möjligen detta som vi upplever som hotfullt med AI, att maskinerna härmar människans destruktivitet?
Ärligt talat är jag inte särskilt bekymrad över AI:s inflytande över predikan, även om frågan är teologiskt intressant. Däremot finns det mängder av etiska utmaningar som vi teologer bör kasta oss in i: Vem kontrollerar våra data som samlas och processas genom AI? Hur påverkar AI våra relationer i samhället och privat? Hur utmanar AI en kristen (eller annan religions) skapelseteologi och människosyn?
Teknoteologer (ett begrepp som lanserats av mig och Rikard Roitto) och teknikfilosofer diskuterar i dag hur goda och rättvisa interaktioner kan ske med AI. Den dualistiska världsbilden bör vi överge, men vad händer med människan och världen med uppdateringen?
Pessimister som Shoshana Zuboff (The Age of Surveillance Capitalism) och Laura DeNardis (The Internet in Everything) misstror inte AI som sådant men däremot makten och styrningen över dess kapacitet, exempelvis av kapitalstarka företag eller skurkstater. Andra fokuserar mest på möjligheterna med AI inom exempelvis äldreomsorgen, övervakning av brott mot mänskliga rättigheter eller dumpning av miljögifter, snabb identifiering av begynnande pandemier eller terrorbrott.
Det vore önskvärt om Åke Bonnier ville bjuda in teologer och teknologer till ett samtal om existentiella och etiska frågor kring AI, chatta med sina kolleger Johan Tyrberg och Susanne Rappmann som också har visat intresse för frågorna. Jag tror som sagt att teologer har väsentliga bidrag att ge för att påverka en väldigt snabb förändring av livsvillkoren och livet tillsammans med våra medvandrare de intelligenta maskinerna.
