Ett uttryck som dyker upp då och då i kristna kretsar är att man vill ha ”mer av Gud”. Tanken är säkert god, för det mesta. Man vill gå Guds ärenden och hitta hans vägar i livet. Men tanken kan också leda vilse, så att man tror att meningen med livet som kristen är att få – just – ”mer”. Mer välsignelser, mer goda gåvor, mer framgång …
Många av oss vet mycket väl hur trosförkunnelsen ställde till det i våra liv, och hur lätt det är att missförstå bibelord när de inte ställs i relation till Bibeln som helhet, den kristna traditionen och goda vägvisares vittnesbörd.
Jag tror att mycket skulle förändras om vi i stället för att önska oss ”mer av Gud” i stället fokuserade på att ge Gud mer – av oss. Inte bara så att vi plussar på vårt schema med mer tid för bön och bibelläsning, som förvisso är viktigt men som också kan bli en återvändsgränd: ”Se på mig, Gud, så flitig jag är …”
Mer av Gud kan jag inte önska.
— Tomas Söderhjelm
Att ge mer av sig själv till Gud är en inställning, en attityd som behöver genomsyra inte bara de ”fromma” stunderna, men hela vardagen, hela livet. ”Vi är köpta, och betalning är given” – så vår tro handlar i grund och botten om en faktisk tillhörighet.
Jag äger inte mitt liv – det gör Gud. Och ju mer den insikten får prägla vandringen kommer jag att både förvånas och ibland förskräckas över vad jag kan behöva ta itu med i mitt liv. Överlåtelsen är livslång. Och en dag, en härlig dag, får jag, av nåd, ta del av det eviga liv som öppnas – där Gud är allt i alla. Mer av Gud kan jag inte önska.
