Diskussionen kring kommande lagförslag om att skilja juridiskt kön från medicinskt kön kräver öppenhet och högt i tak. Därför välkomnar jag repliker från både Stefan Gustavsson och Kristofer Wennerström. Båda lyfter utifrån sin horisont och grundsyn sin syn på transsexuellas situation. Det är här allt avgörs, i hur du ser på människan. Båda skribenternas utgångspunkt vittnar om att de sitter fast i samma tänkande som innan var och i vissa sammanhang fortfarande finns kvar när det gäller homosexualitet: du föds inte in i det, det är enbart en känsla av förvirring.
Ingen av dem hänvisar till sina egna samtal med transsexuella, varför? Helt enkelt för att en transsexuell person inte vänder sig till dem som har en oförståelse av deras kamp och situation. Enbart kort tar Gustavsson upp att dessa människor lider, för att sedan övergå till ett högst märkligt resonemang om könade själar innan vårt jordeliv. Jag väljer att inte ens kommentera sådant. Inte heller om jag vet vad det innebär att vara ledamot i Sveriges riksdag.
Även Wennerströms replik visar på en total oförståelse för transsexuellas liv när det dras likhetstecken mellan deras könsidentitet och ett sjukdomstillstånd och jämförelsen med elallergi blir absurd.
När det kommer till att hålla isär juridiskt och medicinskt könsbyte blandar de båda herrarna ihop korten. Diskussionen kring ett lagförslag handlar enbart om juridiskt könsbyte, inte huruvida det är rätt eller fel med medicinskt könsbyte, eller vid vilken ålder detta ska ske. Inte heller argumenterar jag för en viss ålder av juridiskt könsbyte, det är upp till expertisen att avgöra.
Det är uppenbart att Gustavsson och Wenneström inte vill se några könsbyten alls. Då är det mer ärligt att säga det rakt ut, gärna när du ser denna människan i ögonen.
— Jakob Olofsgård
Huvudfrågan för mig är att separera dessa två saker från varandra, vilket alla övriga nordiska länder nu gjort. Märkligt nog borde bådas resonemang med att avvakta ett medicinskt könsbyte leda till synen att juridiskt könsbyte är något bra, men där verkar de inte göra denna självklara koppling. Skulle någon enbart göra ett juridiskt könsbyte och sedan ångra sig ska detta självklart vara möjligt. Även om ett juridiskt könsbyte är en omständlig process, då alla delar av livet påverkas på olika sätt, är det fullt möjligt att ändra tillbaka. Vilket gör att de som ställer sig tveksamma till medicinskt könsbyte borde förespråka en ordning där man separerar medicinska och juridiska könsbyten.
Något som förenar skribenterna är att de hänvisar till att personer som vill byta kön har ökat markant de senaste åren, vilket är helt sant. Men det handlar inte om en kulturell smitta, vilket i sig är ett oerhört nedvärderande begrepp, utan av ett resultat av att vi i samhället mer och mer brutit med gamla fördomar och vanföreställningar kring transsexualism. Även här borde deras resonemang hamna i att vara för att skilja på juridiskt och medicinskt, då det idag tvingar människor att göra både och, när det för en del hade varit tillräckligt med enbart juridiskt könsbyte.
Även förminskandet av de transsexuellas situation till en känsloyttring blir högst märklig. Självklart är det så att kropp och känsla hör ihop. Men även här blir det helt uppenbart vid nära samtal med transsexuella att det handlar om något genuint inom dem, där de på djupet ser på sig själva som vara av det andra könet och att de burit på detta så länge de kan minnas. Detta blir självklart för alla som haft sådana samtal med dem som det berör.
Ingen av dem har några egna konstruktiva förslag hur vi ska hjälpa, stötta och uppmuntra personer som genomgår sin livs kamp. Det är uppenbart att de inte vill se några könsbyten alls, varken juridiska eller medicinska. Då är det mer ärligt att säga det rakt ut, gärna när du ser denna människan i ögonen.
Något som verkligen skulle göra att fler unga inte skulle uppleva en press att påskynda ett könsbyte är om det omgivande samhället istället bekräftade dem för vilka de är, att det är okej och inte alls onormalt att befinna sig i deras situation. Att angripa frågan på det sätt som både Gustavsson och Wennerström nu gör riskerar istället att stigmatisera och polarisera situationen ännu mer, vilket är kontraproduktivt.
[ Läs tidigare inlägg | Kristofer Wennerström: Könsdysfori kan vara resultat av kulturell smitta ]
Nu kommer Socialstyrelsen från årsskiftet arbeta med att viss vård vid könsdysfori är nationell högspecialiserad vård, vilket innebär mer forskning om, inblick och uppföljning inom transvården. Detta tillsammans med att Världshälsoorganisationen (WHO) beslutar om diagnoskriterier för könsdysforidiagnoser - vilket gör att relevant forskning och expertis är med och stöttar - hjälper och bekräftar dessa människor. Det politiken nu kan göra är att genomföra en lagändring som underlättar.
Vad kan du och jag göra? Möta transsexuella med vår blick och se människan: bekräfta henne för det hon är. Se människan: låt bli att nedgradera henne till enbart en känsla. Se människan; hon är mer än ett hypotetiskt resonemang. Se människan: verkligen alla är skapade unika.
