Vi är på väg in i en lågkonjunktur. Sannolikheten att kommunsverige ser över sina utgifter är överhängande. Är inte civilsamhället redo att möta den nya ekonomiska verkligheten riskerar flera goda verksamheter att gå under.
Det är inte gratis att bedriva verksamhet. Oavsett om det gäller ett samfund eller en fotbollsklubb behövs pengar för att skapa aktivitet, men ansvaret för den ekonomiska fortlevnaden läggs allt för ofta på det offentliga. Det gör att våra eldsjälars ideella engagemang riskerar att dränkas av alla politiska pålagor som följer ett beviljat bidrag. Samtidigt finns få alternativ om det offentliga drar sig undan. Därför är det dags för civilsamhället att göra upp med det allmänna som finansiär och ge tillbaka medlemmarna makten över sitt öde.
Medlemsavgiften i de flesta föreningar är numera enbart symbolisk. Lejonparten av resurserna kommer uteslutande från kommuner, regioner eller statliga myndigheter. Årligen sköljer ett offentligt pengaregn över civilsamhället, vilket gör att den magra ersättning som kommer direkt från en individs medlemskap blir rätt ointressant. I längden leder det här till ett ointresse av att attrahera och skapa verksamhet som genererar fler medlemmar när mammon finns på annat håll.
Är lösningen att tvärt säga nej till offentliga bidrag? Nej, det skulle vara förödande och troligen resultera i ett avsevärt skadeskjutet civilsamhälle. Är lösningen mer bidrag med färre politiska pekpinnar? Nej, fler bidrag är bara att fösa problemet mot framtiden. Även om en avreglering skulle avlasta många föreningars administrativa börda skulle politiken fortsätta ställa krav som grund för alla former av ersättning. Lösningen ligger i stället hos medlemmarna själva.
Årligen sköljer ett offentligt pengaregn över civilsamhället, vilket gör att den magra ersättning som kommer direkt från en individs medlemskap blir rätt ointressant.
— Willhelm Sundman (L)
På samma sätt som det offentliga månar om att kunna granska hur skattemedel används vill ingen givare att en gåva slösas bort. Graden av intresse för hur donerade medel används hör dock samman med storleken av allmosan. Ett medlemskap på 100 kronor om året är för många en anspråkslös summa. Lägg däremot till en nolla och helt plötsligt blir det mer intressant att både följa upp och engagera sig i att medlen används rätt.
Har alla råd att tiodubbla sina utgifter för medlemskap i ideella organisationer? Inte alla, men troligen fler än som gör så i dag. Civilsamhället har aldrig levt med förväntningen att alla ska bidra lika mycket, utan i stället efter förmåga. Den som ger bör inte se till andra utan enbart sig själv. Anser man att en verksamhet är viktig nog att överleva behöver medlemmarna själva göra uppoffringar utifrån sina egna möjligheter. Genom att låtsas inte kunna ge eller hoppas på att någon annan gör det åt en kan denna apati spridas bland andra, och det är något församlingar alltid behövt motarbeta.
[ Finansministern i bråk med kyrkoledare om pengar ]
I Apostlagärningarna kapitel 5 kan vi läsa berättelsen om Ananias och Sapfeira. Historien är kort, men för att sammanfatta den ännu kortare utspelar den sig som följande. Apostlarna Petrus och Johannes tar emot gåvor från folk som sålt sin egendom för att i gemenskap dela ut till var och en efter behov. Ett par, Ananias och Sapfeira, säljer även de sin egendom men är inte helt beredda att ge allt de fick från försäljningen. Därför väljer de att lägga undan lite pengar i hemlighet och låtsas ge hela avkastningen. Petrus genomskådar dem och de båda får tacka för sig.
Synden i berättelsen som straffar församlingsmedlemmarna är inte att de vägrar ge alla pengar de har utan att de låtsas inte kunna ge mer. Att behålla och lägga undan pengarna är inte problemet, för konsekvenserna kommer av vägran att stå för sitt handlande. Ett försök till att låtsas bidra när man kan göra mer. Milt sagt är det här ett beteende som inte går hem hos Herren, eftersom de båda utan nådatid får se slutet på sitt jordeliv.
Berättelsens sensmoral är inte att en god kristen ska ge allt eller dö, utan att man ska vara ärlig mot sig själv och andra. För att en församling ska fungera väl behöver medlemmarna vara uppriktiga med sin förmåga att bidra till verksamheten. Tillit är grunden i det gemensamma och det är helt okej att inte vilja bidra, men att låtsas som att man inte kan underminerar grunden som förbindelsen bygger på.
[ Kristna aktörer fick 23 miljoner för att motverka ensamhet ]
Det är mot denna bakgrund som vi bör förstå många av de problem som civilsamhället står inför. Alltför många ser på sina församlingar, föreningar och organisationer precis som Ananias och Sapfeira, men i dag finns ingen som kan genomskåda självbedrägeriet. Självfallet ska ingen dö för att de inte vill bidra till sin lokala knypplarklubb, men frågan om civilsamhällets ekonomiska förutsättningar bör i högre grad vara en angelägenhet för medlemmarna.
Vi vill alla ha ett kraftfullt föreningsliv. Vi vill alla se fler organisationer som kan skapa en dynamisk demokrati. Vi vill alla uppleva sammanslutningar som både upprör och berör. Allt detta kräver uppoffring, av medlemmar, deltagare och delaktiga. Ska civilsamhället överleva en ekonomisk tillbakagång när skattepengarna sinar behöver alla ställa sig själv frågan om Ananias kan bidra med något han stoppat undan.
