Mord ger tomheten herravälde och lämnar själsliga fängelser i kölvattnet. Hedningar har inte lagen. Om de av naturen fullgör lagens krav är de sin egen lag. Den är skriven i deras hjärtan (Rom 2:14-15). Hedningar kan naturligtvis ha det så ställt även i vår tid, och det kan jag själv bekräfta.
Många gängkriminella får i dessa dagar blod på sina händer. De kval som sådana gärningar efterlämnar kommer många av dem att försöka förtränga med en extrem livsstil, men det kommer inte att lyckas. Man kan inte springa ifrån sin skugga – det vet jag, jag har faktiskt försökt. Trots allt kommer dessa ungdomar ändå att försöka, även om de inte är medvetna om vad de flyr ifrån. Man måste helt enkelt leva på eggen för att stå ut med sig själv när man väl har gått över gränsen.
I mina tidiga år som gangsterpojke var även jag en hedning. Lagen fanns dock inskriven i mitt hjärta. Djuppsykologerna kallar sådant för arketyper. Detta stod klart när jag som fjortonåring fick blod på mina händer. Budet ”du skall inte dräpa” visade sig vara obönhörligt. Syndafallet var bottenlöst, hålet mörkt och mättat av ångest. Desperationen som präglade resten av min ungdom kan vara svår att begripa för en måttligt belastad människa. Vid flera tillfällen ringde polisen upp min mor och meddelade att efter det här kan han inte vara i livet.
På min tid fanns det faktiskt knappt en enda invandrare i gängen. Den grova brottsligheten började alltså inte med dem.
— Christer Ahlman
Vid ett av de första tillfällena rymde vi från en anstalt på Visingsö. Vi stal en öppen båt och drog iväg i värsta stormen, övertygade om att ingen kunde drömma om att några pojkspolingar skulle våga ge sig ut i det busvädret. Båten blev kaffeved i en klippvägg vid Gränna. Sensmoralen i den händelsen är att om livet där skit finns det inga skäl att vara rädd om det.
På min tid, under 60-talet, fanns det såvitt jag vet faktiskt knappt en enda invandrare i gängen. Den grova brottsligheten började alltså inte med dem. Det här har snarare med fattigdom och trångboddhet att göra. Samma sociologiska faktorer verkade bland fattiga familjer på min tid som verkar bland fattiga familjer nu. Jag skulle kunna berätta om ursinniga bilfärder, dramatiska våldsakter eller mordförsök jag överlevt då jag höll ihop med landets farligaste brottslingar. Exempelvis försökte Gunnar Norgren, riksbekant för polismord, avrätta mig med en injektion råttgift och giftgas trots att vi var vänner (vilket han skrivit om i sin bok De tre skotten från 1967).
Min övertygelse är att han var besatt. Gunnar levde i en mardröm även när han var vaken, liksom kriminella i KG Larssons bok Bland demoner och kriminella. På ålderns höst kunde hans ångestskri göra grannarna klarvakna. Jag skulle vidare kunna berätta om skamkänslan inför en mor som levt i Gehennas utmarker. Rapparen Sebastian Stakset och hans polare Einárs låt Mamma förlåt vittnar om att oavsett om man låser in dagens unga kriminella på tio eller femton år kommer oförsonliga skamkänslor ändå att kunna leva vidare på själens botten.
Prästen Paul Leer-Salvesen skrev boken Att döda: samtal kring skuld och straff. I denna berättar ett antal morddömda män att den typen av handlingar springer man inte ifrån. Hjärtat fortsätter att anklaga även efter det att man släppts ut från kåken. Det mentala fängelset får man leva med under resten av sitt liv.
[ Lennarth Hambre: Den som köper droger göder gängkriminaliteten ]
Men man måste inte alltid leva på eggen. Även i svåra fall kan vår Herre faktiskt förlåta och skänka frid. Detta kan jag också vittna om, eftersom jag dagligen lever på nåden och har fått den helige Ande som oförtjänt gåva. Tillståndet har jag gemensamt med Mose som slog ihjäl en egyptier och David som skickade Batsebas man i döden.
En förutsättning för att kunna älska sin nästa är att man kan älska sig själv. Vid ett oförglömligt tillfälle i puberteten tittade en av mina polare mig djupt in i ögonen och sa med en röst som saknade tvekan: ”Vi är skit.” Uttalandet satt som ett spett. Att klandra ett sådant barn är som att slänga vatten på en gås. Kritiken drunknar i vardagsbruset. Redan i koltåldern visste jag att jag var dum, ful och elak. Helt naturligt nickade jag bifall. Självbilden kom senare att stämplas in med ensamceller och grovt våld. Personalen på ett barnfängelse var fullt medveten om att jag under en hel kväll blev sparkad, slagen och bränd med cigaretter av en grupp äldre killar. Man nöjde sig med ett torrt konstaterande. Sak samma när jag fick kindbenet avslaget på ett annat fängelse. I detta drama slog jag dagen efter ner min förövare på toaletten. Den mentala smärtan var nämligen värre än frakturens.
Sådana trauman redde vår Herre ut med en våg av kärlek när jag vid 21 års ålder blev född på nytt. Därför skulle jag gärna se att Kriminalvården tog lärdom av sina egna försök med fängelsekloster och inte helt fräckt, som Stig Ekelund skriver om (Dagen 24/7), lade ner verksamheten. Den betydande skara före detta grava avvikare vilka lever ett anständigt liv i våra församlingar borde dessutom uppmärksammas av regering och riksdag. Bärkraftig etik kan helt enkelt inte skrämmas eller straffas fram. Den tilldelas däremot som en gåva om man får hjälp att födas på nytt.
[ Fängelseevangelisten: Jag förlåter gänget som mördade mina sex vänner ]
