Det var bitvis plågsamt att läsa i Jeanette Ingemarson och Maria Furusands debattartikel (Dagen 26/7) vilket ”aktivitetsinferno” som många kristna familjer lever under. Artikelförfattarnas välmenande uppmaning att ”låta vilan och sommaren ge möjlighet att skapa nya goda vanor och rutiner” riskerar dock att stanna vid en god föresats, likt de nyårslöften man brukar avge.
Av egen lång livserfarenhet vet jag att mötet med andra människor och livsmönstren runt omkring oss snabbt får oss att tappa målet ur sikte. Då får vi söka hjälp hos Gud, som har gett oss de tio budorden, däribland budet att den sjunde dagen ska vara en vilodag, en dag då man inte utför några sysslor.
Eftersom söndagen för de flesta av oss kristna brukar innebära kyrkobesök och för väldigt många olika frivilliga åtaganden i kyrkan blir söndagen tyvärr inte någon vilodag. Då faller faktiskt lotten på lördagen, den ursprungliga sabbatsdagen.
Ibland får jag dessutom svårt att tro att Gud skulle ha ändrat vilodag från lördag till söndag. Om man i en kristen familj vill åstadkomma en dag för återhämtning och vila skulle alltså lördagen kunna vara ett val. Vi behöver dessutom en veckovila för att under hela arbetsåret kunna orka med kraven som ställs på oss i arbetet och i familjen.
Kraven i familjen kan man dock minska om man minskar anspråken på alla ”måsten”. Jag funderar dessutom på om vi inte i Sverige har för lång arbetsvecka. Jag har i engelska medier ofta stött på begreppet ”a nine to five work” som motsvarande heltid med åtta timmars arbetsdag. Lunchrasten på arbetsplatsen räknas alltså in, vilket ju också ter sig rimligt, eftersom man säkert ofta pratar jobb då.
