Mikaela Luthman skriver i sin replik (Dagen 27/7) att “Dödshjälp är dödshjälp. Palliativ sedering är palliativ sedering.” Varför göra det svårt för sig, när man som hon kan göra det lätt för sig och ge sken av att det juridiskt och medicinskt i Sverige råder konsensus kring definitionen av ”dödshjälp” och ”palliativ sedering”?
För att kunna avfärda mitt påstående att skillnaden mellan ”dödshjälp” och ”palliativ sedering” är en ”fråga om semantik” noterar jag att Mikaela Luthman genomgående nöjer sig med att använda den ospecifika termen ”palliativ sedering” för att på så vis slippa trassla in sig i tolkningsfrågor och särskiljande terminologi med begrepp såsom ”intermittent terminal sedering” och ”kontinuerlig terminal sedering”. Båda dessa varianter är lagliga i Sverige då de klassificeras som ”symptomlindring”. Det håller Mikaela Luthman uppenbarligen med om.
Detta i motsats till ”läkarassisterat döende”, då en döende patient på egen begäran själv sväljer en dödlig dos sömnmedel som förskrivs av läkare. Det klassificeras som ”dödshjälp” och innebär att läkaren förlorar sin läkarlegitimation.
Gällande svensk lagstiftning ger en döende patient varken rätt att kräva terminal sedering av en läkare eller att bestämma när i döendeprocessen en sådan i så fall ska sättas in.
— Irène Nordgren
Apropå konsensus eller ej noterar jag som katolik (i likhet med Mikaela Luthman) att den katolska rörelsen Respekt (där Mikaela Luthman tidigare suttit som ledamot) på sin hemsida om palliativ sedering bland annat skriver:
”Det finns andra länder där palliativ sedering används i större utsträckning och där man rutinmässigt tar bort tillförsel av näring och vätska för sederade patienter; i dessa fall är sederingen att betrakta som dödshjälp.”
De verkar mena att när ”kontinuerlig terminal sedering” kombineras med ”avstängning av dropp – och näringstillförsel” så definieras detta som dödshjälp, samtidigt som de förnekar att sådant tillvägagångssätt förkommer i Sverige.
[ Läs tidigare inlägg | Mikaela Luthman: Palliativ sedering är inte dödshjälp, det är symptomlindring ]
Mikaela Luthman å sin sida erkänner att tillvägagångssättet förekommer i Sverige men under termen ”symptomlindring”.
Att en döende patient får ”sova in i döden” – som Mikaela Luthman uttrycker det – kan alltså rent medicinskt ske på olika sätt och ta olika lång tid och bedöms juridiskt olika i Sverige.
Den avgörande punkten – och det måste understrykas – är att även om det alltid ska ske ett samarbete mellan läkare och patient så ger nu gällande svensk lagstiftning en döende patient varken rätt att kräva terminal sedering av en läkare eller att bestämma när i döendeprocessen en sådan i så fall ska sättas in.
[ Läs tidigare inlägg | Irène Nordgren: Hur kan svält vara symptomlindring inom palliativ vård? ]
Varför inte låta en döende patient själv få välja form för ”bästa möjliga symptomlindring”? Antingen att ”somna in i döden” med omedelbar verkan med en dödlig dos sömnmedel som förskrivs av en läkare (läkarassisterat döende) eller att välja ”kontinuerlig terminal sedering” där döden kan dröja ett tag till?
Mikaela Luthman har rätt i att ”den palliativa vården alltid syftar till bästa möjliga symptomlindring” men det fattas något – nämligen ”under den lagstiftning som för närvarande gäller i Sverige”. ”Bästa möjliga symptomlindring” förutsätter nämligen i mina ögon att patienten har fullt självbestämmande i livets slutskede. Därför kommer svensk palliativvård inte kunna leva upp till sin symptomlindrande ambition förrän svensk lagstiftning bättre kalibrerats med vad Europakonventionen för mänskliga rättigheters artikel 8 säger om patientens självbestämmande i livets slutskede.
[ Mette Fredriksen förespråkar legalisering av dödshjälp i Danmark ]
När en döende patient upplever att livet är förbi och allt hopp är ute och därför ber en läkare som frivilligt går med på att förskriva en dödlig dos sömnmedel – som patienten själv sväljer – så hjälper läkaren patienten att förkorta dödsprocessen – något som jag menar inte är synonymt med ”att förkorta en annan människas liv.” Det tillstånd som Mikaela Luthman beskriver med följande ord kan nämligen knappast beskrivas som ett liv: att ”bli kraftlös, tröttare, alltmer tappa intresset för omgivningen, inte orka med andra människor än de allra närmaste, inte orka med film, böcker, musik eller annat som en omtänksam omgivning vill erbjuda.” Så hur skulle en läkare kunna ”förkorta en annan människas liv” som inte längre har ett liv?
