Kalendern kommer avgöra om vi kan klämma någon dag och nå långhelgen. Semesterförhandlingarna med överordnade måste lyckas för att ledigheten ska klaffa med schemat för nära och kära. Hur kommer det sig att vi så gärna vill maximera antalet lediga dagar, men funderar så lite på hur de kan bli fler?
Redan innan den ekonomiska krisen och kriget i Ukraina låg ett arbetstvång över den vanliga medborgaren. Vi lever i ett arbetssamhälle, där lönearbetet väntas försörja resten av livet. Med andra ord: inget arbete, inga pengar – inget liv. Det fruktansvärda är att inte ens ett arbete garanterar ett drägligt liv nuförtiden.
I takt med en tilltagande inflation har inskränkningen av friheten blivit ännu tydligare. Svenska kyrkan vittnar om att allt fler söker hjälp för att mätta sina magar. Kronofogden varnar att både antalet personer och summan av skulderna per person ökar – jakten på pengar och status har lett till att ungdomsrånen fördubblats på fem år. Fattigdom, rädsla och girighet är tillräckliga ingredienser för att upprätthålla ett samhälle som baseras på att vi måste ge bort vår tid, för att erhålla saker. Detta innebär i sin tur att vi först måste bli en vara, innan vi kan börja konsumera.
Det är alltid bättre att eliminera orsakerna till det skadliga tillståndet än att tampas med konsekvenserna och försöka motarbeta dem.
— Ante Filip Tepic
Sociologen och författaren Roland Paulsen är en forskare som länge frågat sig varför arbetstiden inte förkortats de senaste 40 åren, trots att vi fördubblat vår produktivitet under samma period. Inte nog med att arbetsveckans timmar varit konstanta – i stället för att sänka pensionsåldern så höjs den. Det är uppenbart att makthavarna drar i en motsatt riktning i förhållande till folket och verkligheten. Paulsen lyfter fram att undersökningar visat att majoriteten hade slutat sina jobb om de vunnit en så stor summa på lotto att de blivit ekonomiskt oberoende. Detta vittnar om att de flesta arbetar för att de är tvingade.
Det finns flera anledningar till att den vanliga arbetaren inte lyckas göra sig fri från ekorrhjulet. Polsk-brittiske sociologen och filosofen Zygmunt Bauman identifierade i sin bok Konsumtionsliv vad som fängslar den moderna individen i dagens konsumtionssamhälle. Tempot är högt och införskaffandet respektive kastandet av både varor och relationer sker allt snabbare. Kickarna måste komma kraftigare och oftare. Detta gör oss flyktiga och rastlösa. Ständigt otillfredsställda konsumerar vi mer i jakten på lyckan. Kvar blir tomhet, och vårt jag som måste sälja sig till nästan vilket pris som helst för att kunna andas vidare.
[ Gustav Fridolin: Köper vi för att vi behöver – eller för att andra ska se? ]
Förutom falska behov som driver den enskilda individen, måste vi även beakta det faktum att tio års löneökningar i Sverige försvunnit i inflationen enligt siffror från Medlingsinstitutet – ett försvinnande som rubbat förmågan att tillgodose de mest väsentliga behoven. Tak över huvudet, mat på bordet och värmande kläder är grundläggande behov som var och en förtjänar i det tjugoförsta århundradet. Att bristen på detta tilltar i ett föregångsland som vårt, belyser underskottet på frihet som präglar den genomsnittliga medborgaren. En människa som inte kan unna sig det mest elementära för att överleva är långt ifrån fri.
Som individer bör vi framför allt ha motståndskraft mot att falla för nya budskap i reklamerna. Själv minns jag när min på pappret obildade farmor för länge sedan började bli irriterad över att ständigt bli informerad om att en vara är ny: “Ny i förhållande till vad”, sade hon och fortsatte – “den förra har ju inte ens hunnit bli gammal!”
Att konsumera enligt direktiven från reklamerna är skadligt för själen, plånboken och naturen. Dessutom måste vi arbeta ännu hårdare för att täcka de påhittade behoven och därigenom ge bort en ännu större del av vår frihet. Genom att välja bort denna del av konsumtionen – som inte är livsnödvändig – skapas således utrymme för ett friare liv.
[ Fredrik Wenell: Konsumtionssamhället koloniserar tron ]
Beslutsfattarna måste å sin sida göra allt för att bromsa inflationen och dämpa effekterna av de stigande priserna. Fler gratismåltider i samarbete med välgörande organisationer och fortsatta subventioneringar av elkostnader är några exempel. Förutom att annars med blotta ögat se fler fattiga riskerar den psykiska ohälsan att öka och då blir det ytterligare kostnader och belastningar för staten. Det är alltid bättre att eliminera orsakerna till det skadliga tillståndet än att tampas med konsekvenserna och försöka motarbeta dem.
Vägen mot friheten präglas därför av ett tänkesätt som kretsar kring att konsumera mindre, snarare än att tjäna mer. Så kommer livstempot sänkas, närvaron bli bättre, samtidigt som både den egna ekonomin och tidsaspekten främjas. Alltför ofta hör vi varandra klaga på att tiden inte räcker till. Om Benjamin Franklins uttryck stämmer att tid är pengar, då är vi fattiga i den bemärkelsen. Genom att konsumera mindre skapas i första hand mer tid, och detta är redan en rikedom i sig.
