Det finns ett religiöst samfund som under de senaste dryga två hundra åren haft ett stort inflytande på synen på fängelser och straff i västvärlden: kväkarna. Deras förbättringstanke och deras modell för så kallade förbättringsanstalter utgjorde också modellen för hur svenska fängelser, cellfängelser, utformade och styrdes från 1840-talet ända till 1945.
Grundidén var att fången i ensamhet, isolering, skulle tvingas reflektera över sina brott och självmant komma till insikt och ångra sina gärningar. En parallell till kväkaridén att söka svaren och Gud inåt. Cellfängelserna var på många sätt ett humant framsteg i jämförelse med de fängelsehålor som tidigare funnits. Men cellfängelserna med sin isolering skulle nog i dag betecknas som tortyr.
Stig Eklund skrev här på debattsidan om det tomrum det lämnat i kriminalvården när klostren stängdes. Det är som han säger, helt obegripligt och tyvärr som så mycket annat styrt av pengar. Eller i detta fall påstådd brist på ”platser”. Religiösa samfund, kyrkor och teologer har egentligen väldigt mycket att ge när det gäller den huvudfråga han reser i sin artikel: Vad ska vi göra åt det eskalerande grova våldet som tränger ner i åldrarna och hur stoppar vi dem som bara vill luras och stjäla?
Egentligen är hela idén en förolämpning mot den överväldigande majoriteten av fattiga och orättvist behandlade som sköter sig och inte blivit kriminella.
— Bo Wennström
Det religiösa språket har begrepp och ord för sådant som få andra områdens språk har. Som ont, gott, försoning och förändring. Än hur märkligt det kan låta tänkte jag koncentrera mig på de första av dessa begrepp – ond och därmed ondska. När jag för en kommande bok gjorde intervjuer var det två personer som med lätthet kunde relatera till dessa begrepp och diskutera dem. Lars Nylén, mångårig polis och generaldirektör för kriminalvården och biskop Johan Dalman. Andra skruvar på sig så snart ord som ondska kommer på tal.
Vår strafflag, brottsbalken, och dess brottskatalog är egentligen en enda lång uppräkning av onda handlingar. Dess grundidé är tysk och utgår från att det finns vissa ”godheter”, güten som tysken säger, som måste skyddas. När det begav sig kallades det för ”det levda livets intressen”. Dessa var liv, hälsa, hem, egendom med flera. Och brottsbalken börjar just med livet, mord och kriminaliserar dessa.
Jag menar att det finns en vits med att koppla begreppet ondska till många av de brott som oroar oss mest nu, som mord, sprängningar, stölder och bedrägerier. Det är onda handlingar och beskrivs bäst så. För ska vi komma vidare till de andra nämnda begreppen – gott, försoning och förändring – är det viktigt att ha ord och begrepp för det som är.
Tyvärr har debatten om brott och straff varit enkelspårig under en lång tid. Den falska idén att brott orsakas av fattigdom och bäst löses genom att avskaffa fattigdom och orättvisor har tyvärr satt sig djupt. Egentligen är hela idén en förolämpning mot den överväldigande majoriteten av fattiga och orättvist behandlade som sköter sig och inte blivit kriminella. Dessutom är den sakligt fel.
För att praktisera onda handlingar som brott är krävs framför allt, som Cambridge-professorn Per-Olof Wikström konstaterat i undersökning efter undersökning, moralisk likgiltighet inför sådant som andras lidande, felaktiga ideal och dålig impulskontroll. Fattigdom påverkar men är inte orsaken per se. Moralen är, säger han, orsakernas orsak.
Brottsligheten kan beskrivas som en pyramid. Längst ner finns bulken med trafikbrott och mindre allvarliga brott som många begår. I toppen har vi de allvarliga brotten som begås av ett litet antal ofta förhärdade brottslingar. Många av dem måste tyvärr låsas in, inkapaciteras, en längre tid, inte minst för att skydda samhället. Just för den gruppen är innehållet i verkställigheten av straffet mycket viktigt. Det är här klostren som fanns inom kriminalvården kommer in. De var utmärkta exempel på att ge verktyg till att gå bort från ”ondskan” och möjligen beträda vägen mot … försoning och förändring.
