Jag läser ännu ett debattinlägg där debattören har starka åsikter kring svenskt skogsbruk. Debattören i detta fall heter Anneli Einarsson och hon svingar friskt kring hur ohållbar Sveriges skogspolitik är. Som så ofta när debattörer likt Einarsson vädrar sina åsikter är det klent med konkreta förslag på förändringar och tydlighet kring vad man egentligen vill rörande svenskt skogsbruk.
Einarsson är dock tydlig med att hon inte röstar på KD och att hon även är oense med landsbygdsminister Peter Kullgren (KD). Hon tycker att Kullgren borde ha en åsikt som mer överensstämmer med hennes egen, då Kullgren företräder ett parti som hon förvisso inte sympatiserar med men som hon tycker borde driva en linje mer likt sin egen. Med anledning av det resonemanget tänker jag inte gå in i en partipolitisk diskussion. Jag tänker i stället fokusera på skogspolitiken.
Jag tolkar det som att Einarsson genom sin artikel tycker att vi avverkar för mycket skog i Sverige. Vi får dock ingen klarhet i vilka nivåer det handlar om, inte heller redogör hon för hur mycket hon tycker vi borde avverka. För att tydliggöra detta tänkte jag presentera några siffror.
Vi är väl medvetna om att om vi förbrukar naturen i stället för att bruka den finns det ingen framtid varken för oss eller kommande generation.
— Kristian Olsson
Enligt riksskogstaxeringen uppgick Sveriges virkesförråd 1920 till 1658 miljoner skogskubikmeter. I dag är det cirka 3574 miljoner. På 100 år har vi alltså ökat skogsinnehavet med 113 procent. År 2020 uppgick avverkningen i Sverige till 92,1 miljoner skogskubikmeter. Tillväxten var samma år cirka 117 miljoner skogskubikmeter. Trots den enligt Einarsson alltför höga avverkningstakten ökar alltså Sveriges skogsförråd med 20 procent av den årliga tillväxten varje år. Med tanke på att skogsinnehavet ökar för varje år är det ju också ganska logiskt att avverkningen ökar.
Vad ligger då bakom Sveriges skogliga framgångssaga? Sverige är nämligen tillsammans med ytterligare ett par EU-länder unikt när det gäller att ha lyckats öka sitt skogsförråd så enormt och samtidigt kunnat använda skogen för att bygga landets välstånd samt producera hållbara produkter till sina medborgare.
Den starkaste framgångsfaktorn för detta är den skogspolitik som förts och som även försvaras av nuvarande landsbygdsminister. Det går inte att överskatta fördelarna med att låta privata skogsbrukare med stark äganderätt bruka sin skog. Detta ger en mångfald och tillväxt som många andra länder ser med avund på. Vi är cirka 311 000 privata skogsbrukare i Sverige och vi förfogar över cirka 50 procent av den svenska skogen.
[ Läs tidigare inlägg | Anneli Einarsson: Har skogen verkligen inget värde om den inte sågas ner, KD? ]
Vad Einarsson inte verkar förstå är att just denna modell är (ursäkta det slitna ordet) hållbarare än mycket annat. Det finns få branscher och företagare i Sverige som tänker så långsiktigt och hållbart som många av oss privata skogsägare. Att bruka skog som sköts av tidigare generationer och att plantera skog som ska brukas av kommande är för mig en väldigt hållbar strategi.
Einarsson poängterar att det krävs att “vi gör livsstilsförändringar”. Som så ofta saknas dock tydlighet kring vilka som avses med “vi” och vilka livsstilsförändringar som är aktuella. Den som påpekar att vi ska minska uttaget av hållbara naturresurser som skapats genom den av Gud oss givna fotosyntesen är naturligtvis även svaret skyldig varifrån vi ska ta de resurser och den energi som krävs för att försörja mänskligheten i ett välfärdssamhälle. Dessa svar lyser tyvärr med sin frånvaro i hennes artikel.
Hon kopplar även ihop människans existentiella och etiska utmaningar med rådande skogspolitik. Hon uppmanar till samarbete och samtal i frågan för att unga människor ska kunna känna hopp för framtiden, och föreslår att kyrkan skulle kunna spela en roll här. Underförstått läser jag att kyrkan borde ta ställning mot rådande skogspolitik.
Jag är 45 år gammal och femte generationen i samma by som bedriver och försöker leva av jord och skogsbruk. Vi har i 150 år brukat och producerat, och sedan lämnat över till nästa generation. Självklart har vi varit och är beroende av marknadsmässig handel för att få den ekonomiska tillvaron att gå ihop. Men fascinationen och kärleken till naturen går inte att överskatta. Vi är väl medvetna om att om vi förbrukar naturen i stället för att bruka den finns det ingen framtid varken för oss eller kommande generation. Till saken hör även att alla fem generationer har varit och är aktiva i Missionskyrkan/Equmeniakyrkan.
[ Joel Stade: Skogen är mer än bara pengar ]
På Einarsson låter det som att vi skulle, eller i alla fall borde, brottas med diverse etiska dilemman på grund av att vi både förespråkar rådande jord- och skogsbrukspolitik och är aktiva i kyrkan. Jag kan dock meddela att just den kombinationen har varken jag eller mina tidigare generationer några etiska problem med. Snarare tvärtom. Vi känner en stolthet i att bruka och använda det naturen och Gud gett oss.
Till sist vill jag svara på frågan Einarsson ställer sig: “Har skogen inget värde om den inte sågas ner?” Jo, det har den, i alla fall för de flesta av oss 311 000 privata skogsägare. Vi älskar skogen och brukar den för vår egen och kommande generationers skull.
