Den 24 augusti höll finansminister Elisabeth Svantesson en pressträff inför höstbudgeten. Situationen beskrevs i drastiska ordalag som en ”ekonomisk vinter” med fortsatt lågkonjunktur, hög inflation och stor osäkerhet i omvärlden. Som kyrkoledare delar vi denna oro. Vi ser behoven bland människor som söker sig till våra kyrkor och församlingar. Mer än någonsin behöver vi vara kloka förvaltare av de resurser vi har.
Men samtidigt som våra nationella utmaningar är stora, får vi och våra folkvalda politiker inte förlora det globala perspektivet. Sveriges välstånd, utveckling och säkerhet är nära kopplat till utvecklingen i världen. Det har inte minst pandemin, Rysslands invasionskrig mot Ukraina och effekterna av klimatförändringarna visat.
Våra samfund är del av en världsvid kyrka och har nära relationer till systrar och bröder i Afrika, Asien, Mellanöstern och Latinamerika. Precis som vi känner de oro inför framtiden. Men deras behov och utmaningar är långt mycket större än de vi har på hemmaplan. Barn i många delar av världen har tappat flera år av skolgång på grund av pandemin.
Demokrati- och miljökämpar hotas och dödas när de kritiserar korruption eller försvarar urfolks rättigheter. Jämställdheten mellan kvinnor och män backar och rätten till religions- och övertygelsefrihet blir alltmer begränsad. Kombinationen av klimatförändringar, konflikter och inflation leder till enorma utmaningar, livsmedelskris och till och med svält.
Vi är djupt oroade över att regeringen indikerar att man vill lägga fokus på länder där Sverige har migrations- eller handelspolitiska intressen, inte där behoven är som störst.
— Debattörerna
Mitt i allt detta ger Jesus oss budet att älska våra medmänniskor. I Bibeln förklarar han det med liknelsen om den barmhärtige samariern. I möte med utsatthet och orättvisor ska vi hjälpa den som bildligt talat överfallits på vägen. Samtidigt måste vi fråga oss varför personen blev överfallen, och åtgärda det som var anledningen till att det skedde. Det betyder att vi både behöver hjälpa människor med akuta insatser och arbeta förebyggande och långsiktigt för att människors situation ska förbättras.
För oss som kyrkor är det självklart att ha ett helhetsperspektiv på både världen och människor där förmedlandet av Guds kärlek i dag innebär att möta fysiska, psykiska, sociala och andliga behov. I Jesu liknelse utmanas vi också att bredda definitionen av vårt ”vi” och inkludera främlingen i gemenskapen.
Människor har en stark förmåga att lösa problem. År 2000–2015 halverades fattigdomen i världen. Målet nu är att utrota den extrema fattigdomen till 2030 och uppnå global hållbar utveckling. Men tyvärr har utvecklingen de senaste tre åren gått drastiskt bakåt. Utmaningarna är inte oöverstigliga, men kräver att alla med makt och inflytande lyfter blicken och jobbar för de gemensamma lösningar som forskningen visar finns till hands.
Vi behöver vara ansvarsfulla förvaltare och ta hand om varandra och jorden. Som Jesus uppmanar bör vi älska vår nästa, i ord och handling.
Som kyrkoledare vill vi utmana vår regering att på allvar investera i världen. Det globala perspektivet behöver genomsyra alla politikområden. Inte minst gäller det biståndet som är ett konkret utflöde av en generös och relevant svensk politik. Därför oroar vi oss för den stora omstöpningen av biståndet som regeringspartierna nu förhandlar om.
Sverige är ett rikt land med överskott i statens budget och låg internationell upplåning. Vi har råd. Våra vägval kring bistånd påverkar även hur andra givarländer kommer agera när vi tillsammans måste möta de många och ömsesidigt påverkande globala utmaningarna. Därför vill vi se följande förändringar i den reformering av biståndet som nu diskuteras:
- Att Sverige investerar minst en hundradel av vårt välstånd i arbetet för en bättre värld. Som kyrkoledare står vi fast vid uppfattningen att det är en självklarhet att ett rikt land som vårt står upp för den fattige och utsatte och delar med oss av det vi har.
- Att biståndsmålet ligger fast, det vill säga att ”skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck”. Vi tror på alla människors lika och okränkbara värde, där alla har samma rättigheter. Vi är djupt oroade över att regeringen indikerar att man vill lägga fokus på länder där Sverige har migrations- eller handelspolitiska intressen, inte där behoven är som störst. Ett bistånd som påtryckningsmedel för svenska intressen är för oss otänkbart. Vi motsätter oss en människosyn där världens mest utsatta behöver vara ekonomiskt nyttiga för att vi ska hjälpa dem.
- Att behoven i Ukraina inte gör att resten av världen glöms bort eller nedprioriteras. Givet de exceptionella humanitära behoven behöver stödet till Ukraina ges utöver det ordinarie biståndet. Det är också viktigt att regeringen på allvar ökar stödet till civilsamhällesorganisationerna i deras arbete för demokrati, fred, mänskliga rättigheter och jämställdhet. Här har kyrkornas nätverk en fantastisk räckvidd.
Som kyrkorörelser vill vi möta utsatthet och motverka orättvisor, både i Sverige och globalt. Vi förväntar oss att regeringen och våra folkvalda krokar arm med oss i detta rättvisearbete.
Anders Arborelius, kardinal, biskop i Stockholms katolska stift
Bo Jeppson, samfundsledare för Frälsningsarmén
Bobby Sjölander, missionsföreståndare för Adventistsamfundet
Daniel Alm, föreståndare Pingst – fria församlingar i samverkan
Ingemar Forss, missionsdirektor i Evangeliska frikyrkan
Kerstin Oderhem, missionsföreståndare för Evangeliska fosterlandsstiftelsen
Lasse Svensson, kyrkoledare för Equmeniakyrkan
Linalie Newman, missionsdirektor i Evangeliska frikyrkan
Martin Modéus, ärkebiskop i Svenska kyrkan
Ulf Häggqvist, missionsledare för Svenska alliansmissionen
