Kristian Olsson, skogsbrukare, samt William Persson och Emil Dovrén, företrädare för Kristdemokratiska studentförbundet, svarar på mitt debattinlägg med siffror och statistik – det brukar betraktas som de tyngst vägande argumenten som kan användas i en debatt.
För en medborgare som reagerar på en regeringsföreträdares uttalanden men inte har expertkunskap om skog och ekonomi är det omöjligt att ifrågasätta dessa siffror, vilket jag dessutom är helt ointresserad av. Som medborgare vet jag ju samtidigt att fackkunniga, politiker och forskare ofta presenterar olika beskrivningar av läget, inte sällan motstridiga siffror och statistik.
Olsson hävdar att den svenska modellen för skogsbruk är ”hållbarare än mycket annat”. Per Angelstam, professor i skogs- och naturresursförvaltning som jag hänvisade till i min första artikel, anser att det är för ensidigt, inte hållbart och dessutom att den kunskap och evidens som finns inte tillämpas i Sverige, men att politikerna inte låtsas om detta. Ord står mot ord och det beror, som alltid, på hur man räknar.
Vi behöver erkänna att vi står inför ”wicked problems”, det vill säga till synes omöjliga målkonflikter såväl globalt som nationellt.
— Anneli Einarsson
Olsson menar att om någon ”vädrar sina åsikter” så kräver det en redovisning av konkreta förslag på vilka förändringar som ska göras, men det håller jag inte med om. Mitt inlägg handlar framför allt om att diskutera synsätt, tankemönster och förhållningssätt till människan, naturen och samhället och är en önskan om en dialog över ideologiska gränser och innovationer som går utöver teknik och marknadslogik.
Landsbygdsministern Peter Kullgrens (KD) uttalande att ”en skog som bara står och till slut förmultnar, den genererar ju inget värde” är ett exempel på ett synsätt där naturen inte har ett värde i sig utan endast som produkt för konsumtion, vilket jag menar är ett ohållbart förhållningssätt (dessutom är just förmultnande träd helt nödvändiga i ett levande ekosystem).
Citatet är ett exempel på den rika världens förhållningssätt vilket starkt bidragit till den situation vi nu globalt befinner oss i. Olsson själv verkar mena att vår nuvarande syn på användandet av naturresurser i relation till ”välfärdssamhället” är omöjligt att ifrågasätta och förändra. Det tror inte jag.
Även Persson och Dovrén verkar mena att jag, för att få lov att uttala mig, exakt bör beskriva hur samhället ska se ut. De använder en variant på klyschan ”tycker du alltså vi ska gå tillbaka till grottstadiet?” när de hänvisar till ”Rousseaus ädla vildar” och insinuerar att jag efterfrågar ett teknikfientligt, idealiserat naturtillstånd, vilket är ett sätt att både glida undan grundfrågorna och vara nedlåtande.
Det är i stället Persson och Dovrén som är politiker, som behöver kunna säga något konkret om hur deras parti ser på målkonflikten mellan ökad tillväxt och begränsade naturresurser. Att hänvisa till att min inställning ”är sämre för miljön på det stora hela” och ”riskerar hålla människor i utvecklingsländer kvar i fattigdom” är knappast ett svar på detta.
Vad jag vill belysa är att vi alla (medborgare, professionella och politiker) snarast behöver utveckla en helhetssyn – på människa, natur och samhälle – och inte isolera enskilda problem från varandra. Allt hänger nämligen ihop. Vi behöver erkänna att vi står inför ”wicked problems”, det vill säga till synes omöjliga målkonflikter såväl globalt som nationellt.
Ett exempel bland många: Skogen utarmas, ekosystem bryter ihop, arter dör ut med oförutsägbara konsekvenser kontra att efterfrågan på timmer för miljövänliga byggen ökar, så vi måste öka produktionen. Detta och många andra exempel upplevs av många, inte minst unga människor, som ett etiskt dilemma och problem av existentiell art.
Som medborgare efterfrågar jag politiska ledare som vågar vara ärliga om hur läget verkligen är och som är förmögna till dialog över partigränserna, som ett första steg i rätt riktning. Som medborgare behöver vi alla vara beredda att ändra våra beteenden, inte minst vi i den rika världen.
De flesta människor vet i dag om ett antal saker vi själva kan göra redan nu, exempelvis laga saker i stället för att köpa nytt, flyga mindre och äta mindre kött. Under pandemin blev vi tvungna till radikala förändringar och med ökade klimatförändringar kommer vi efter hand att bli tvungna att i än högre grad förändra vår livsstil.
Därför behöver vi nu skapa fler forum där de etiska och existentiella frågorna får ta plats och vi behöver politiker som vågar tänka utanför den berömda boxen – även om det innebär att partipolitiska program behöver skrivas om.
[ Läs tidigare inlägg | Anneli Einarsson: Har skogen verkligen inget värde om den inte sågas ner, KD? ]
