Det stundar partistämma för Centerpartiet. En fråga som väckts är partiets deltagande i Svenska kyrkans kyrkomöte och kyrkostyrelse, men också partiets deltagande i kyrkopolitiken på det lokala planet. Detta gäller inte bara Centern utan även SD, som precis som C öppnat för att diskutera frågan om sitt engagemang, och främst S. De senare är orubbliga.
Men är det lämpligt att en gruppering som i kyrkomötet förbundit sig till kyrkans tro och bekännelse agerar som ett religiöst neutralt parti i riksdagen?
Att riksdagspartier verkar i Svenska kyrkan är därför ett demokratiskt problem. Givetvis för kyrkan men framför allt för riksdagen. Detta måste Centern reflektera över vid sin partistämma.
Att sekulära partier dominerar Svenska kyrkans beslutsfattande ses vanligen som ett problem för kyrkan. Men kyrkan är bunden till sitt apostoliska och allmänkyrkliga arv liksom att besluten måste fattas i ekumeniskt samförstånd. Ingen kyrka kan i trosfrågor agera solitärt, även om det ändå sker i praktiken. Därför hör partipolitik inte hemma i någon kyrka, inte heller i Svenska kyrkan.
Kan något av riksdagspartierna stå för detta? Annars säger man ett i kyrkan men någonting annat i riksdagen.
— Berth Löndahl
Men problemet är framför allt att ett parti som i kyrkomötet förbundit sig till Svenska kyrkans grundläggande dokument som enligt Kyrkoordningen är främst Bibeln, trosbekännelserna och bekännelseskrifterna, sitter i riksdagen. Dessutom är kyrkan evangelisk-luthersk med ett uttalat syfte ”att människor ska komma till tro på Kristus”.
Kan något av riksdagspartierna stå för detta? Annars säger man ett i kyrkan men någonting annat i riksdagen.
I dagens pluralistiska samhälle bör ett riksdagsparti rimligen inte binda sig till en bekännelse till kristen tro. Drygt 40 procent av svenska folket tillhör andra samfund och religioner eller är ateister och agnostiker. De partier som finns i både kyrka och stat måste antingen vara tydliga om sin kristna profil även i riksdagen eller tala med kluven tunga i kyrkan. Var finns annars ärligheten? Trovärdigheten?
Inkonsekvensen är påtaglig. Ett av partierna tycks dessutom svära sig fri från kyrkans tro då det avslutar sina gruppmöten i kyrkomötet med att sjunga Internationalen – som vore det en trosbekännelse? Var finns trovärdigheten? Det är partiets program som man vill profilera mer än Svenska kyrkans väl.
[ Här är Centerpartiets plan för att lämna kyrkopolitiken ]
Inför sin partistämma bör därför Centern fundera över inkonsekvensen att i riksdagen förhålla sig fri från kristen tro medan man i kyrkomötet ska bekänna sig till den. Det handlar inte om att ifrågasätta enskilda ledamöters tro och engagemang utan om partiets – och partiernas – frihet, neutralitet och objektivitet i religiösa och livsåskådningsmässiga frågor.
Det är lika orimligt att tvinga på kyrkan den syn som C, S eller SD har, som att tvinga på riksdagen en kristen trosbekännelse.
Om partierna avslutar sina gruppmöten i riksdagen med att stå upp för att instämma i den apostoliska trosbekännelsen är det okej. Men om de motverkar kyrkans frihet, självständighet och bekännelse så är det inkonsekvent. För antingen måste C, S och SD tala kristen tro i riksdagen eller sekulära uppfattningar i kyrkan.
Vad tänker övriga kyrkor och samfund om detta? Kan muslimer acceptera att riksdagspartier förbundit sig till kristen tro? Buddhister? Nyandliga och ateister?
Argumenten för fortsatt engagemang i kyrkan är i dag sällan lika tydliga som när Harald Hallén, kyrkoherde och riksdagsledamot för S, en gång sa, att socialdemokratin inte kan ”låta ett så viktigt livsområde [som kyrkan] leva fullständigt sitt eget fria liv”.
Statens kontroll över Svenska kyrkan upphörde på pappret år 2000 men ambitionen att ändå styra henne finns kvar såväl inom C som SD och S.
Enligt reportage i Dagen och Kyrkans tidning är argumenten för Centerns fortsatta engagemang vaga. Inga andra skäl anförs än gammal vana, tradition, lokalt engagemang och att partiet skulle förlora röster. Men ingenting sägs om kristen tro, om kyrkan som kyrka.
[ Frida Park: Heja Centerpartiet - så klart ni vågar ]
Den tidigare riksdagskvinnan Margareta Andersson (C), som numera är förtroendevald i kyrkomötet, är ett undantag. Hennes skäl för att partiet ska vara kvar i kyrkan är, säger hon till Dagen, att ”det finns en väldigt stark tradition inom Centerpartiet, inte minst bland centerkvinnorna, att kyrkan är en viktig del av samhället”.
Argumentet har hörts från flera partier – att kyrkan är en viktig samhällsaktör. Liknande tongångar hörs ibland även inom kyrkan. Som om kyrkans existensberättigande vilar på att hon är en samhällsaktör.
Kyrkan har självklart levt i världen, funnits i samhället utifrån kristen tro och etik. Som samhällsaktör kom hon tidigt att bli historiens mest inflytelserika influencer som förändrade världen. Men det skedde inte primärt utifrån att hon skulle vara en samhällsaktör utan som en följd av hennes tro.
Även om flera riksdagspartier motiverar sitt kyrkliga engagemang med denna samhällsagerande kyrka så är perspektivet felaktigt. Som sagt, kyrkan är en viktig samhällsaktör men det är hennes sekundära kallelse, inte hennes primära. Den börjar med hennes tro och bekännelse.
