För snart sju månader sedan tog polischef Mats Löfving sitt liv, sedan integritetskänsliga uppgifter om honom presenterats vid en presskonferens som hölls av den pensionerade domaren Runar Viksten. Ingen har ställts till svars för den grova kränkningen.
Det mesta, för att inte säga allt, talar för att det var den som fick det att brista för Polismyndighetens medarbetare. Arbetsmiljöverket förelade nyligen myndigheten att vid vite om 150 000 kronor, en struntsumma i polisens enorma budget, rätta till vissa allmänna brister. Någon åtalsanmälan har inte ingetts av verket. Det är djupt oroande för landets arbetstagare att samhället reagerar så lamt på arbetsgivares grymma behandling av en anställd.
Den förundersökning om grovt tjänstefel som inleddes i fjol, innan rikspolischefen uppdrog åt Viksten att göra en genomlysning av Polismyndighetens hantering av frågor som varit föremål för intensiv medial uppmärksamhet, lades ned efter Löfvings död. Anmälningar mot Polismyndigheten om arbetsmiljöbrott har avskrivits, inklusive myndighetens egen anmälan i juni sedan det publicerats uppgifter om att polisledningen vid tidpunkten för presskonferensen känt till att Löfving var deprimerad och självmordsbenägen.
Det är givetvis bra om samhället reagerar på organisatoriska brister som otillräckliga krisstödsrutiner, men det är tämligen perifert i sammanhanget. Fokus i denna oerhörda tragedi måste rimligtvis vara att utreda huruvida det föreligger ett samband mellan den anställdes död och arbetsgivarens grymma utspel, och om det förelegat försumlighet i lagens mening. Det ser onekligen så ut. Att lägga allt krut på rutiner, men lämna kränkningen därhän är bisarrt. Man silar mygg och sväljer kameler.
Att spela ett så högt spel med en sårbar medarbetare är ett hårresande risktagande.
— Nina Ripe
Det krävs ingen doktorsexamen i psykiatri för att inse att Löfving, som hårdbevakats av medierna i månader – med fog ska understrykas, liksom det nu finns skäl att skärskåda polisledningen – inte var i bästa form, milt uttryckt. Ingen ska behöva genomlida det GW Persson beskrivit som ”så nära en offentlig avrättning man kommer”, men att spela ett så högt spel med en sårbar medarbetare är ett hårresande risktagande och vittnar om påfallande likgiltighet för följderna.
Olika uppgifter har figurerat huruvida Löfvings tjänstevapen lämnades in frivilligt eller omhändertogs på grund av sviktande psykisk hälsa. Det är omänskligt och rimligtvis förbjudet i en rättsstat att utsätta en anställd för den grova skymf som Löfving tvingades utstå. Känsliga uppgifter bör givetvis inte basuneras ut oavsett den anställdas hälsotillstånd. Om det skett sedan denne fråntagits sitt tjänstevapen på grund av sviktande psykisk hälsa är det makalöst cyniskt.
Ett människoliv har gått till spillo. Barn har förlorat sin far, en mor har mist sin son, ett syskon sin bror. Det var givetvis inte polisledningens avsikt, men det är ett chockerande vårdslöst agerande. Det är svårbegripligt att det inte lett till en utredning om arbetsmiljöbrott, liksom att rikspolischefen tillåts att sitta kvar. Hans bedyrande att Löfving erbjudits stöd innan det psykiska våldet tillfogades honom är makabert och ett våldsamt hyckleri.
[ Tomas Söderlund: Orimligt vilken vrede ett samhälle kan vända mot en av sina medlemmar ]
Artikeln har uppdaterats.
