Att skilja två bröder, nio och tio år, från deras enda närvarande förälder och lämna dem vind för våg i ett land de inte känner, med ett språk de inte förstår, det ställer vi inte upp på! Vi i Svenska kyrkan är en av många aktörer inom civilsamhället som tar emot flyktingar akut och som tar kanske det största ansvaret för integrationen i samhället.
Många medarbetare inom Svenska kyrkan, med lång erfarenhet av socialt arbete, förfäras av hur tondövt systemet har blivit på kort tid. Ett av exemplen just nu är en förälder som utan möjlighet att bevisa sin nationalitet utvisas till Ryssland som inte kommer ta emot henne. Barnen får åka samma väg, alternativt till Armenien, där deras pappa som lämnade dem utan ett ljud för över tre år sedan nu uppehåller sig med ny familj.
Fatima och hennes två söner Edvard och Daniel kom till Nacka för drygt tre år sedan. Maken, pappan, hade bara gått sin väg, försvunnit utan ett spår. För mamma Fatima var läget hopplöst. Som statslös från Kaukasusområdet har hon sedan hon kom till Sverige levt i juridiskt limbo. Migrationsverket har funnit att hon kommer från Ryssland, men att hon inte haft asylskäl.
Vårt land behöver medborgare som den här familjen, och de behöver oss.
— Magnus Helmner och Andreas Holmberg
Gränspolisen har försökt överföra henne till Ryssland som varje gång sagt nej eftersom Ryssland inte erkänner hennes identitet (vilket är fallet för över miljonen ex-sovjeter i Europa). Pojkarnas pappa härstammar från Armenien och har efter uppbrottet från Sverige återvänt dit där han har en ny familj. Mamman och pojkarna får nu välja att åka till Ryssland eller Armenien. Det är inte möjligt att överföra någon av dem till Ryssland på grund av den svåra diplomatiska situationen mellan Stockholm och Moskva. Möjligheten att Armenien skulle ta emot Fatima, en papperslös flykting från Sverige, finns inte. Att pappan som inte kommunicerar med barnen skulle ta ansvar nu verkar inte troligt.
Följden av beslutet är troligast att endast pojkarna kan utvisas. Vi separerar dem då från en mamma som aldrig fått en chans att tillhöra ett land. Hade Sverige erkänt att hon inte erkänns av Ryssland hade hon fått stanna här som statslös. Hade vi följt FN:s barnkonvention hade barnen varit svenska medborgare eftersom de fötts här och har Sverige och svenskan som enda nationell anknytning. Risken är stor att pojkarnas liv blir lika statslöst som mammans. Vi tar ifrån dem den enda trygghet de har: en ansvarsfull mamma.
När flyktingar strömmar till Sverige står kyrkorna beredda, gång på gång. Frivilliga ansluter och får vägledning för att lindra den akuta nöden. När asylprocessen tar tid är det hos kyrkan många finner ett språkkafé, ett volontäruppdrag, hjälp med basbehov, stöd att tolka meddelanden från myndigheter med mera. Tillsammans med många andra idéburna organisationer är vi bärande i såväl akut flyktingmottagande som integration i det svenska samhället. Det är rent av så att myndigheterna ”budgeterar” sina insatser genom att räkna med att ”kyrkan ställer upp”.
Så klart måste vi alla hjälpas åt, stat som civilsamhälle, men samarbetet vilar på förtroende. Och nu fattas för inhumana beslut, som i sin förlängning äventyrar samarbetet.
Det här, migrationsministern, behöver ni tänka på och vi prata om. FN:s barnkonvention som Sverige skrivit under förbjuder oss som nation att göra som i fallet med Fatima och hennes pojkar.
Om det inte lönar sig att göra rätt för sig, säga sanningen och ta ett hundraprocentigt ansvar för sina barn, förlorar vi då inte en viktig signal som bör höras genom hela samhällsbygget?
Fatima är volontär. Hon hjälper utsatta medmänniskor i Fisksätra genom kyrkans sociala arbete. Hon tolkar åt flyktingar från Ukraina genom Frälsningsarmén.
Pojkarna får bra ord från skolan, de tränar och är först till barnaktiviteter i kyrkan där de ses som förebilder för andra barn av alla vuxna. När vi hör ledande politiker säga att det är en inställning som deras som ska premieras undrar vi varför det inte gör någon skillnad.
Vårt land behöver medborgare som den här familjen, och de behöver oss. Vårt land behöver kyrkor och andra aktörer inom civilsamhället som driver verksamhet som främst ser människan, vi tror att det vore klokt att lyssna på oss.
