Varför, och för vem, finns kyrkan? Varför överger så många unga kyrkan? Marcus Lind, Kristin Flodström och Magnus Sternegård från barn- och ungdomsorganisationen Equmenia tar upp stora frågor i sin jakt på nycklarna till den allt högre medelåldern i församlingarna. Dessvärre väljer de att leta bland de små svaren.
De skriver: ”En sak är dock säker: Åldrande församlingar ropar efter föryngring och det ropet måste fokusera på unga människors behov. Kyrkan finns till för de unga och inte tvärtom.” Men om de unga inte är till för kyrkan, vad är då kyrkan?
”Kyrkan” är det namn vi i dagligt tal använder för den ekklesía, troendes gemenskap, som Jesus bygger (Matt 16:18) – i Nya testamentet oftast benämnd ”Kristi kropp”. Om det är Kristi kropp vi talar om är de unga till för kyrkan på samma sätt som alla är till för kyrkan. Även de riktigt gamla. Om Jesus bygger sin ekklesía ska inte vi försöka bygga samma sak. Vi vet ju av all erfarenhet att det Jesus gör blir superbt, men vi gör det dåligt. ”Föryngring” är upp till honom. För oss återstår att låta oss infogas i hans byggnad, som ”levande stenar”.
Debattörerna tror att grunden för en attraktiv församlingsgemenskap för unga är att ”få reell möjlighet att påverka sin församling”, att ”bidra och vara delaktiga” genom möjligheten att ta ”små, enkla steg in i ledarskap”. Där, menar de, kan unga uppleva att de får ”växa in i ledarskap och därmed känna sig både behövda och sedda i kyrkan”.
Det är mycket viktigt för människan att bli sedd och behövd, men tänk om världens strävan efter att upphöja individer, och enskildas strävan efter att ”stå i ledarskap” smittat av sig på oss i kyrkan? Kyrkan behöver inte ledare eller influencers av världslig typ. Kristi kropp behöver tjänare av Jesu sort, som bidrar och är delaktiga utan tanke på position eller ledarskap. Skillnaden är oändlig.
Tänk om kyrkan skulle skippa att slussa några till inflytande och ledarposition, och i stället hjälpa varandra att växa in i tjänande?
Skribenternas frågor är av sociologisk art och får därmed sociologiska svar. Men vilka nycklar hittar vi om vi söker efter svaren i att församlingen är en andlig gemenskap?
Jag har genom samtal och på sociala medier spårat tre huvudorsaker till att människor lämnar kyrkan. De två första handlar om drabbade, den sista om besvikna – och min erfarenhet är att den sista kategorin är den största:
1. Trauman: misshandel, förnedring, mobbning, härskartekniker, sexuella övergrepp och likande.
2. Andliga övergrepp: det är ungefär detsamma som härskartekniker, fast riktade mot personers gudsrelation.
3. Maktfrustration: när man inte får styra, församling eller den egna livsstilen, som man vill.
Grundorsaken anar jag är densamma: Vi har i generationer slarvat bort evangeliet, och hur det är tänkt att yttra sig i våra liv.
Under decennier har vi fått lära oss att Jesus älskar oss. Punkt. Ibland till och med att Jesus älskar oss som vi är. Det innebär ju att jag är bra, färdig, som jag är – och att det inte bara är okej utan rätt att jag beter mig som jag gör. För den som fått en ledarställning är det då lätt hänt att anse sig ha rätt att dominera – och därmed i praktiken rätt att orsaka trauma och begå övergrepp.
Om den rätten inte får fullt spelrum orsakar det frustration: ”Får jag inte dominera (ens mitt eget liv) så är detta inget för mig – ni sa ju att jag skulle få det”. Enkla, sociologiska reaktioner på ett förenklat, andligt budskap.
I evangeliet finns inget utrymme för människors dominans. Det är Jesus som är Herren, Dominus, den som har all makt. Jesus älskar oss, helt sant, men inte som vi är, utan den vi är. Hur många gånger påpekar Jesus att vi måste lämna det liv vi lever för att kunna följa Honom? Hur många gånger gör han det i drastiska termer? Som ”dö från sig själv”, ”ta sitt kors” eller liknande. Vi är kallade att förändras, att helgas. Hur många gånger talas det om detta i kyrkan – eller av kyrkan?
Den stora mängden som har något emot kyrkan, vare sig de lämnat eller absolut inte vill bli en del av den, framhåller detta: De vill bestämma själva över sina liv. Individualismens mantra. Individualism och evangeliet om Kristus har inget gemensamt. Ändå sitter de så ofta ihop i kyrkan.
”Frågan vi måste ställa varandra”, som debattörerna uttrycker det, är snarare vilka vanor, mönster och strukturer vi behöver våga ifrågasätta och våga förändra för att skapa plats för Jesus i kyrkan? (För där Jesus får sin plats får också alla de plats som vill vara med honom!)
Några förslag: Bryt sönder fogen mellan individualism och evangelium. Dela hela evangeliet. Då, håll i er, blir det turbulent. Många lämnar kyrkan, resten växer, agape spirar och allt fler människor kommer till tro. I den ordningen.
Med Jesus i centrum, Gud till ära och människor till tjänst.
