Det är hantverkarbrist i Sverige. Det är ont om montörer och tekniker av alla de slag. Ledarskribenten Fanny Willman lyfter frågan i Sydsvenskan och beskriver hur detta är ett växande samhällsproblem. Allt ifrån att det är lång kö till cykelverkstan, till att det är kompetensbrist i den gröna industrin i norr.
I samma artikel sägs att allt färre väljer yrkesprogram på gymnasiet, vilket märks på tablån. Industriföretag gör tv-serier för att locka personal. Elbolagssponsrade realityserien Högspänning visar upp vardagen hos tekniker inom elbranschen. Angelika som är elnätstekniker berättar att hon valde sitt yrke för att känna att hon gjorde något viktigt, samtidigt som hon får jobba med händerna.
Enligt sociologen Hartmut Rosas teori om vad som ger ett arbete resonans, det vill säga det som ger mening och värde till dina handlingar, så ska dina arbetsuppgifter tala till dig, du ska känna samklang och se din roll i resultatet. När du arbetar med Excel kan ditt bidrag till verksamheten kännas abstrakt. Att som Angelika få vrida på den där spaken som tänder en strömlös by, är konkret.
Jag själv arbetar på en arbetsplats där vissa har arbetat ute i fält. För mig är det tydligt att de som har arbetat ute i fält har en betydligt starkare resonans med sina arbetsuppgifter. Att arbeta med händerna gör att ens egen betydelse för arbetet blir uppenbar. Tyvärr är denna känsla allt mer sällsynt.
Tidigare var det mer givet att mecka med sin bil eller snickra hemma. Om du hade fallenhet för att arbeta med händerna, så upptäckte du detta tidigt. Genom att hjälpa sin pappa att bygga ut terrassen fick man prova sig fram. Känna hammaren i handen, se hur material, kunskap och känsla tillsammans blir något konkret.
Det är viktigt att samhället är öppet för olikheter, att alla får upptäcka sina egna förmågor. Det finns något sorgligt i tankesättet att alla måste vara på samma sätt, stöpta i samma form. I vårt samhälle i dag verkar det dock som att det akademiska och abstrakta har företräde, och för många yrken krävs akademisk examen utan att det egentligen behövs för att utföra jobbet. Tänk om detta försvårar och rent av omöjliggör för människor att få ett yrke de skulle vara fantastiskt duktiga på?
Att ett slags arbete skulle vara förmer än något annat är inte heller det kristna synsättet på yrken. I 2 Mos 31:1–6 beskrivs hur Gud, vid byggandet av tabernaklet, fyllde hantverkaren Besalel med ”gudomlig ande, med insikt, förmåga och kunskap och allt slags hantverksskicklighet”. Det räckte helt enkelt inte med en Mose som talade – det behövdes mångfald för byggandet av tabernaklet.
Men möjliggör vi mångfald bland ungas yrkesval? Värderar vi mångfalden? Behovet av att kunna renovera själv är inte lika starkt i RUT- och ROT-tider. Elever gör något projekt i träslöjden, men dagens unga har redan hunnit forma sina intressen (som Tiktok och datorspel) långt innan de får möjlighet att sätta slipen mot brädan. Elever i dag har allt sämre motorik just för att skärmen ersatt verktygen.
Vuxenvärlden spelar en viktig roll i att lyfta hantverket in i ungdomens värld. Utan att få känna glädjen av att vara händig blir universitetet det automatiska valet, trots att yrkesutbildning är välbetalda och givande. Det som behövs är att höja statusen på hantverk och yrkesutbildning. Stickning och virkande har trendat på Tiktok, kanske att tälja kan bli nästa grej?
Prova att bejaka de meckande Epa-ungdomarna, i stället för att klaga på dem. Jag tror att vårt digitala samhälle har mycket att vinna på om fler vågade välja praktiska yrken. Vi behöver fler modiga ungdomar som vågar göra det som inte alla gör. Kanske kan hela samhället må bättre på kuppen.
