I sin artikel Behöver kristna be om ursäkt för korstågen? diskuterar Kjell O. Lejon narrativet kring korstågen. Hans skriver att den medeltida korstågstiden i modern retorik ”inte sällan [används] med en antivästlig och antikristlig ton, både i väst och i Mellanöstern”, med resultatet att bilden som målas upp ofta blir ”ensidig, felaktig och ohistorisk”. Korstågen var inte exempel på så kallad ”kristen jihad” utan en respons på islamsk jihad, skriver han.
I en replik förundras Micael Grenholm att ”majoriteten av historiker” trots allt har ett annat synsätt än Lejon och betecknar korstågen som ett kristet jihad. Men Grenholm bekräftar egentligen bara det Lejon vill exponera: att det i den sekulära akademiska diskursen ofta bejakas ett muslimskt betraktelsesätt för den ”kristna” västvärldens våldsanvändning.
Det är i en mening naturligtvis bekymmersamt, men samtidigt som Lejon vill begränsa sig till analysen av en viss tidsepok, lever korstågsbegreppet långt utanför den. I sitt tal 2001 i samband med terrorangreppet 11/9, talade USA:s president George W Bush om ett ”korståg mot terrorismen”. Han använde en ”kristen” korstågsretorik för att ge ett kristet moraliskt narrativ till stöd för USA:s krigföring i Irak och Afghanistan. Samma narrativ fanns redan hos kejsar Konstantin på 300-talet, och därför blir Lejons artikel ett akademiskt slag i luften.
Men skulle då inte Gud som lät kyrkan blomstra så i det diktatoriska romarriket, haft makt att låta den blomstra trots invaderande muslimska arméer?
— Pascal Andréasson
Lejons hänvisning till Samuel Huntingtons konfliktscenario är också högexplosiv och visar på att Lejon trots allt vill tolka korstågen som försvarskrig med vår tids narrativ. Huntington hävdade en idé om civilisationernas krig och att vår tids krig inte är en konflikt mellan länder utan mellan kulturer.
Hans tes är mycket omdiskuterad, inte minst har han fått kritik för att hans essentialistiska hållning hörs som ett eko av nazisternas synsätt där en jude aldrig kunde bli en tysk medborgare på riktigt eftersom juden för alltid var och är en essens av det judiska.
Med samma sätt att tänka skulle muslimer aldrig kunna bli en del av det västerländska samhället eftersom de är muslimer. I grunden drivs denna konflikt av tanken om ett “kristet” samhälle och imperiekristendomen eller den monoreligiösa statskyrkan återuppstår i vår tid.
Pelle Poluha syns bekräfta just detta när han menar att korstågen, liksom andra världskriget, var ”helt nödvändiga krig”. Han konstaterar att båda också innehöll inslag som ”befläckar kristenhetens respektive de allierades insatser”, men verkar mena att det är något man måste räkna med när viktigare ”kristna” samhällsvärden står på spel.
Det kristna på bekostnad av Kristus är ett sekulärt tänkande. Den tidiga kyrkan, före Konstantins tid, hade stor framgång utan några militära försvarsmedel. Många kejsare ville utrota kristendomen och de hade allt våld att tillgå, men lyckades inte. Det dyrbara fredens evangelium, som Poluha tycks förkasta, var det ljus som frälste hundratusentals människor och spreds över hela den då kända världen.
Poluha skriver om korstågen som ett nödvändigt våld för att bevara kristendomen i västvärlden. Men skulle då inte Gud som lät kyrkan blomstra så i det diktatoriska romarriket, haft makt att låta den blomstra trots invaderande muslimska arméer?
Jag förstår inte att kristna inte läser historien från ett Kristusperspektiv. Det är i dag i länder som saknar demokrati och religionsfrihet – som exempelvis i det kommunistiska Kina eller det islamstyrda Iran – som vi hör om stora kristna väckelser, och dessa är inte resultat av att kristna i dessa länder försvarar tron med militärt våld.
Däremot upplever de stort lidande och förföljelse, vilket visar oss att deras efterföljelse liknar mästarens och att fridsfurstens evangelium är kostsamt.
[ Läs tidigare inlägg | Micael Grenholm: Påven utlovade räddning från skärselden för korstågsdeltagare ]
Idén om den kristna staten som förutsättning för den kristna trons utbredande är en lögn. Det kristna imperiet och den kristna nationen görs i Lejons och Poluhas tänkande till en frälsande institution, men då statens väsen och existens bygger på våldsmakt finns en bestående konflikt mellan modernt sekulärt nationalistiskt tänkande och kyrkans kallelse i världen.
Kristus evangelium behöver inte några försvarskrig och vi får inte smutsa ned oss med ”nödvändig” ondska eller ”rättfärdiga” militära medel som Kristus tagit avstånd från (Joh 6:14–15).
Vårt fokus blir fel när vi söker legitimera korståg och krigshelveten. I stället ska vi verka för fred och försoning. Det behövs i synnerhet just nu när det emotionella hatet träder över alla gränser. Redan Jesaja predikade Guds fred: ”Hur ljuvliga är inte glädjebudbärarens steg när han kommer över bergen och förkunnar fred, bär fram goda nyheter och förkunnar frälsning” (Jes 52:7). Det kommer ingen fred och frälsning ur kanoner och vapen. Våld föder bara mer våld och korstågen går inte att helga.
[ Läs tidigare inlägg | Kjell O Lejon: Behöver kristna be om ursäkt för korstågen? ]
