Jesper Eneroth och Håkan Widepalm har inkommit med ett mycket belysande svar på min insändare från den 16 oktober. På flera sätt bekräftar de genom sitt svar min tes, nämligen att politiska partier är olämpliga att styra Svenska kyrkan.
Jag har ingen avsikt att såra någon eller att skrämmas, men kanske trampar jag oavsiktligt på ömma tår? Jag vänder mig principiellt emot politiska partiers inblandning i Svenska kyrkans styre, och att aldrig så engagerade och välmenande kristna använder dessa partier som plattform. Alla dessa som står på de politiska partiernas listor skulle naturligtvis kunna vara fortsatt engagerande i kyrkans styrning, utan att behöva ha en sekulär politisk ideologi att förhålla sig till.
Eneroth och Widepalm skriver att förtroendevalda för deras två partier önskar en kyrka ”med Kristus i centrum”. Gott så, men partierna – varken S eller C – skriver något om Kristus över huvud taget i sina hemsidors kyrkopolitiska texter. Och det är just min poäng. Vill man verka för en kyrka med Kristus i centrum så är sekulära politiska partier fel plattform.
På den tiden som både S och C som politiska partier var stabilt förankrade i den svenskkyrkliga traditionen var det måhända ett mindre problem, då fanns den kristna tron med liksom av bara farten, men numera skulle inget av de partierna vilja beteckna sig som specifikt kristna, än mindre evangelisk-lutherska.
Eftersom de politiska partierna uppenbarligen saknar de innehållsmässiga teologiska redskapen att styra Svenska kyrkan växer en känsla av att de genom att fortsätta vara kvar i kyrkan, i själva verket strävar att behålla makten, kontrollen över kyrkan. Därav mina ord om ockupation.
Endast genom att stå fri från den världsliga och politiska makten kan kyrkan vara en profetisk röst i en tid då så mycket av det gudagivna människovärdet ifrågasätts. Vi ser i dag hur det ökande våldet, främlingsfientligheten och till och med antisemitismen kommer i öppen dager, både lokalt i vårt land och ut över världen, och hur det tidvis får står oemotsagt av ängsliga politiker, inte minst från S och C.
Svenska kyrkan har många olika utmaningar att hantera, varav den partipolitiska inblandningen bara är en. Jag ser ändå fram emot den dagen då kyrkan kan stå helt fri från den politiska makten och utifrån Bibeln och kyrkans bekännelse vara en evangelisk profetisk röst i det svenska samhället.
Dessbättre finns det redan nomineringsgrupper i kyrkovalet som representerar olika teologiska inriktningar helt frikopplade från politiska ideologier. Därför blir min uppmaning inför kommande kyrkoval densamma som i ursprungsinlägget: Läs på och rösta på det som gagnar kyrkan och Guds rike!
[ Läs tidigare inlägg | Jesper Eneroth och Håkan Widepalm: Sluta politisera kyrkan för egna syften ]
[ Läs tidigare inlägg | Erik Johansson: Dessa grupper är odugliga eller direkt skadliga för kyrkan ]
