När jag skriver det här är vi en månad och två dagar efter Hamas attack mot israeliska kibbutzim utanför Gaza, och fortfarande rasar kriget. Israeliska marktrupper är inne i Gaza City och raketer fortsätter avfyras mot israeliska samhällen och städer.
Utöver det fysiska kriget med vapen har vi också ett mediakrig. Vilken sida är mest utsatt? Vilka lider mest? Vilken sida är god respektive ond? På TikTok och Instagram blir detta krig känslomässigt dränerande för de många ungdomar som hänger där och tar del av allt hemskt, nu tonsatt och regisserat för att överbevisa tittaren om vem som har rätt och vem som har fel. Konflikten förstoras möjligen upp än mer och hotar dra ner oss i svarta hål av rädsla, hat och oförsonlighet.
Utöver det fysiska kriget och mediakriget tycks det dessutom pågå ett krig om hur vi som kristna ska tycka, tänka och agera när det gäller denna konflikt. Vilken sida ska vi stå på? Vilka svar ger Bibeln? Vad skulle Jesus ha gjort?
Som jag ser på saken kommer den långdragna konflikten mellan Israel och Palestina, och nu kriget mellan Hamas och Israel, inte sluta med att någon av sidorna står som vinnare. Om en långsiktig och hållbar fred mellan Israel och Palestina ska uppnås kommer det att krävas enorma uppoffringar och kompromisser från båda sidorna. Att då uppmana till att ställa sig på någon av parternas sida för att vara med och hetsa fram mot avgrunden är för mig främmande, livsfarligt och helt kontraproduktivt!
Jag skulle vilja föreslå följande:
- Undvik att jämföra lidande. Det handlar inte om vilken part som lider mest, det handlar om att arbeta för att få slut på lidandet. Kriget har redan skördat över 10 000 människoliv i Israel och Gaza tillsammans. Respekten för människoliv tycks nu minska i snabb takt.
- Detta är ingen fotbollsmatch, där du ska välja en sida och heja fram till seger. Jag skulle gärna se fler “I stand with peace” än “I stand with Israel” eller “I stand with Palestine”.
- Våga ifrågasätta dina egna perspektiv. Jämför inte det bästa i det egna perspektivet med det värsta ur den andres perspektiv! (Lite lånad och modifierad mening från Krister Stendahl, en teolog jag beundrar).
- Var med och arbeta för att lösa upp knutar i stället för att dra åt dem hårdare.
Här vill jag nämna två förebilder. Den ena skulle kräva en maximal uppoffring, och den andre förespråkar något vi alla skulle kunna göra:
[ Läs tidigare inlägg | Johan Mårtensson och Sune Olofson: Måste kristna vara okritiska Israelvänner? ]
Jerusalems katolske patriark, Kardinal Pierbattista Pizzaballa, sade i en intervju för ett par veckor sedan att han var villig att ta gisslans plats i Gaza. “Främsta saken att göra, är att uppnå att gisslan släpps, annars finns det inget sätt att stoppa en eskalering. Vi är villiga att hjälpa till, även jag själv personligen. Jag är redo för ett utbyte om det kan leda till att få hem barnen. Inga problem, det är en total villighet från min sida” (Jerusalem Post 16 oktober, min översättning).
För mig blir kardinal Pizzaballa en fantastisk förebild, och pekar på ett Kristuslikt agerande. Jag tänker mig in i hur det skulle bli om en grupp människor faktiskt begav sig mot Gaza och erbjöd denna utväxling? Jag vill tro att det skulle bli som en flodvåg av nytt tänkande, för Hamas, Israel och med ett svall över hela världen.
Plötsligt skulle de låsta positionerna kanske inte längre vara så låsta, och vägen mot försoning skulle börja skönjas. Frågan är, vilka skulle kunna tänka sig följa med kardinalen i detta?
Den israeliske författaren Amos Oz (1939–2018) är den andra förebilden. Bland annat skrev han boken Hur man botar en fanatiker och var med och grundade Teskedsorden. Hans resonemang lyder: Om ett hus brinner, vad gör du? Skriver en arg insändare? Inväntar brandkåren, eller börjar du släcka branden själv? Om du har en hink att ösa vatten med är det bra. Har du ingen hink kanske du har ett glas? Har du inget glas kanske du ändå har en tesked?
För Amos Oz representerar teskeden en handling. Alla kan göra en insats, om än pytteliten. Om många människor förenas i att göra det lilla kommer vi kunna släcka elden tillsammans. Den farliga eld som fanatismen utgör i dagens värld.
Frågan är vad vi vill ha i våra glas, bränsle eller vatten? Är vi villiga att sluta argumentera om vem som har rätt, och i stället kavla upp ärmarna och leta fram några teskedar vatten för att bidra till en långsiktig lösning?
En viktig sådan sak vi kan göra är att stödja de krafter som vill fred. För en dryg vecka sedan var jag med på ett möte i Jerusalem mellan olika organisationer som arbetar för fred. Där var både israeler och palestinier, så mötet var långt ifrån lätt.
Som exempel berättade en om sorgen över en nära släkting som mördades av Hamas, och en annan berättade om sorgebesked de fått från Gaza där vänner blivit dödade.
I sorgen kunde de ändå mötas i längtan efter en bättre värld. “Det kommer att komma en dag efter i morgon” sa de, och förhoppningsvis kommer då en ny generation ledare i både Israel och Palestina som kan förenas i ett “Aldrig mer!”
