Det hedrar Kulturhuset Stadsteatern att deras VD Malin Dahlberg väljer att svara på min debattartikel 8 november gällande föreställningen Vipeholm – tiden före framtiden och krocken mellan sceniskt budskap och särbehandling av åskådarna. Tack för svar. Det visar på en god vilja.
Jag hävdade att begångna övergrepp mot minoriteter säger mindre om minoriteterna och mer om samhället. På motsvarande sätt kan den här debatten i någon mån sägas handla mindre om Kulturhuset Stadsteatern och mer om samhället. Kulturhuset Stadsteatern är långt ifrån sämst i klassen när det kommer till tillgänglighet och inkludering. Den generella tillgängligheten är på många sätt god i det stora huset. Vi fick i svaret också en grundlig beskrivning över de tillgänglighetsåtgärder teatern vidtagit. Det ligger absolut i önskad riktning.
Jag tror inte på en funktionshinderpolitik som främst räknar antal rullstolsplatser eller löpmeter ledstråk. Arbetet måste ha en djupare utgångspunkt.
— Patrik Forslin
Som offentlig institution får man dock ibland tåla att stå som exempel för det större samhället. Och vad som här anförs mot Kulturhuset Stadsteatern följer ett mycket vanligt förekommande mönster. Inkludering av personer med funktionsnedsättning stannar vid frågan om vilka praktiska åtgärder i en lokal som är möjliga att genomföra. Åtgärder som är en engångsföreteelse utan djupare förankring i den dagliga verksamheten.
Det är inte det exakta antalet rullstolsplatser som är den primära fråga som ställs till Kulturhuset Stadsteatern utan vilka intentioner man hade när man valde att sätta upp denna i sak mycket angelägna pjäs utan att relatera innehållet till den egna verksamheten.
Frågan är ställd utifrån parallellen mellan gestaltningen av statens övergrepp mot personer med funktionsnedsättning på anstalten Vipeholm och det sätt på vilket man i salongen i samma stund särbehandlar motsvarande grupper genom det sätt på vilket de placeras i rummet utan den valfrihet som är självskriven för andra.
Malin Dahlberg skriver: ”Konsten ska väcka tankar och rikta blicken mot oss själva. Genom konsten kan vi reflektera och agera, även som kulturinstitution”.
Det är denna reflektion med påföljande agerande som jag efterfrågar. Dissonansen mellan det sceniska budskapet och valet av en salong där den gestaltade minoritetsgruppen hänvisas till två platser i bakre hörnet, signalerar att det saknats just en sådan reflektion. De på scenen gestaltade övergreppen behöver bemötas med budskapet att teatern tar avstånd och gör annorlunda.
Jag tror inte på en funktionshinderpolitik som främst räknar antal rullstolsplatser eller löpmeter ledstråk. Arbetet måste ha en djupare utgångspunkt.
Frågorna om inkludering för personer med funktionsnedsättning behöver främst ta sitt avstamp i demokrati och mänskliga rättigheter snarare än i en välgörenhetstanke eller påbjuden plikt. Enskilda åtgärder för tillgänglighet är viktiga men kan inte vara arbetets enda fokus. Alltsammans behöver börja med värdegrundad reflektion och självrannsakan.
Lagstiftning och regler kring tillgänglighet är viktigt och då framför allt i perspektivet att förändra samhällsnormer.
”Bokstaven dödar men anden ger liv” är ett citat många av Dagens läsare känner igen. Bokstaven är lagstiftningen och den är viktig. Men för att arbetet med inkludering för personer med funktionsnedsättning ska leda till de viktiga värderingsmässiga förändringar vi vill uppnå måste något mer till. Kalla det anden, hjärtat eller ideologisk övertygelse. Det är genom detta som jämlikhet kan börja bli verklighet.
Jag kan inte motstå tillfället att kommentera valet av ord: detta att Kulturhuset Stadsteatern liksom stora delar av övriga samhället väljer att benämna arbetet för allas möjlighet till deltagande för tillgänglighetsanpassning. Att det rent språkligt är lite som att kalla napoleonbakelsen för ett bakelsebakverk kan jag leva med, även om det kliar.
Allvarligare ser jag på de signaler av utpekande ordet sänder. Vem är det som behöver en anpassning? Det är den som av någon anledning anses egentligen inte riktigt höra till eller passa in. Det pekar på den som avviker. I tillgänglighetsarbete måste fokus ligga på samhällets ansvar att inkludera i stället för på individens avvikande och särbehov.
När vi däremot använder ordet tillgänglighet är det någonting allmänmänskligt, något som alla behöver. Vi tar ansatsen i jämlikhet snarare än i åtskillnad.
Jag tror inte att någon menar illa genom att använda det tungvrickande ordet tillgänglighetsanpassning eller då valet av scen sker utifrån en bristfällig reflektion kring budskap och signalvärde. Men det speglar ändå en tanklöshet.
Jag ser en linje mellan sådan brist på reflektion och det tillgänglighetsarbete som sätter strålkastarljuset på siffror över antal rullstolsplatser och explicita lösningar. Tillgänglighetsarbetet behöver ha en djupare grund i idéer och värderingar för att kunna förmedla de budskap av demokrati och mänskliga rättigheter vi vill och bär ansvar för att förmedla.
