Jag glädjer mig över att frågan om Svenska kyrkans minskande antal gudstjänstbesökare lyfts på debattplats i Dagen. Jag är själv medlem både i EFK och Svenska kyrkan och tror att Svenska kyrkan har en viktig roll att fylla när den håller fast vid Kristus. Även i frikyrkan har vi en kris som det talas alltför lite om, något som belyses i Frikyrkoundersökningen av Øyvind Tholvsen. Detta fick jag upp ögonen för för några år sedan.
För två år sedan pausade jag därför mina universitetsstudier för att på heltid ägna mig åt att vara med och plantera en ny församling i ett av Linköpings socialt utsatta områden. Vi heter i dag Linköpings hemkyrka och är en del av EFK. Dessa två år har varit fyllda av lärdomar och besvikelser men framför allt stor glädje över att få se Gud verka. Utifrån denna erfarenhet vill jag delge några tankar in i Svenska kyrkans, och även resten av kristenhetens, situation.
Försöker vi inkludera allt och alla kommer vi ändå att exkludera somliga, och människor blir osäkra på vad vi egentligen står för.
— Ida Ardeby
Det första jag vill skicka med är vikten av att våga tänka utanför boxen, utanför kyrkans väggar. Verkligheten i dagens Sverige är att för många är tröskeln ganska hög till en stor, ekande kyrksal med hårda bänkar, sånger de inte kan och ett specifikt språkbruk, oavsett om det gäller Svenska kyrkan eller frikyrkan.
Fundera därför på var människor samlas. Är det på fotbollsplanen, i second hand-butiken eller på McDonald’s? Gå dit! Jesus kallar oss inte främst in i kyrkan, han kallar oss att gå ut och göra människor till lärjungar.
För att kunna nå ut till människor behöver vi som redan följer Jesus också tränas i att dela evangeliet och att dela vittnesbörd, små som stora. För att tillsammans öva på detta finns många bra verktyg och modeller.
Jag vill också uppmuntra till att samverka med andra aktörer – kanske kan församlingen bidra med volontärer till en kommunal fritidsgård, Stadsmissionens läxhjälp eller Röda Korsets språkkafé? Just språkkafé anordnar Svenska kyrkan som jag bor granne med, i samarbete med andra organisationer, och dit tror jag tröskeln för många är lägre än till kristna möten. För oss i min församling har det varit en utmärkt plats att gå till för att bygga relationer.
I alla dessa exempel kan utrymmet för att prata om tro och kyrka vara begränsat, men jag tror att nyckeln är relationsbyggande. I ett samtal på språkkafét kanske ni berättar vad ni gjort i veckan, du berättar att du varit i kyrkan och plötsligt finner du dig i ett samtal om tro.
Vi behöver börja tänka i nya banor kring vad kyrka innebär. Vi har våra väl beprövade former för gudstjänster och verksamheter, frågan är om de fortfarande är de mest effektiva för att nå människor?
Jag blev nyligen inspirerad av en representant från Frälsningsarmén som berättade om deras arbete i ett utsatt område i Sverige. Det benämns som en församlingsplantering trots att de inte håller traditionella gudstjänster och deras arbete består av barnverksamhet i en föreningslokal. De håller en kort undervisning om Gud men på grund av den kulturella kontexten nämner de inte Jesu namn varje gång, detta för att behålla föräldrarnas förtroende.
Från det jag sett på nära håll av långtidsmission i Sydasien kan denna sorts relationsskapande verksamhet på sikt bära frukt i form av hängivna lärjungar. I en del sociala kontexter tror jag att den här typen av verksamhet blir lättillgänglig även i en traditionell kyrkobyggnad.
[ Läs tidigare inlägg | Martin Reberg: Är Svenska kyrkan ett sjunkande skepp? ]
Här vill jag tillstå att jag förstår Martin Rebergs kritik mot församlingar som “mer liknar en fritidsgård än en kyrka”. Jag håller med om att trosundervisningen inte får tappas bort. I vissa kontexter, exempelvis där en annan religion dominerar, tror jag dock att man måste vara vis och inte stänga dörren till fortsatt kontakt med målgruppen.
Så länge ledarna för verksamheterna har en levande relation med Jesus och längtar efter att människor ska få möta honom vill jag tro att evangeliet inte tappas bort. Även när vi arbetar relationsbyggande är det oerhört viktigt att vi behåller vårt kärnbudskap.
Därför vill jag helhjärtat stämma in i budskapet som både Larseric Nyberg och Martin Reberg förmedlar: Låt oss inte dribbla bort evangeliet! Det är vad som gör kyrkan unik och det enda som kan förvandla människors liv.
För kyrkan är det en svaghet när man försöker anpassa sig och sitt budskap efter samhället så pass att man tappar bort det unika vi kristna har att bidra med. Här går i mina ögon Svenska kyrkan tyvärr ofta fel. Jag minns väl när en representant för Svenska kyrkan, som arbetade med samtalsstöd för unga, föreläste på min utbildning. Hon plockade fram en “tibetansk böneskål” och förklarade att hon inledde varje samtal med att slå på den och låta klienten ta några djupa andetag. Detta lät hon sedan oss lyssnare uppleva och jag kände mig inte alls bekväm.
Försöker vi inkludera allt och alla kommer vi ändå att exkludera somliga, och människor blir osäkra på vad vi egentligen står för.
Evangeliet har en sprängkraft och är det enda som kommer att få kyrkan att växa i längden. När människor får smak på livet Jesus ger oss är det en naturlig följd att berätta för andra om denna upptäckt, och det är början på den tillväxt vi längtar efter.
[ Läs tidigare inlägg | Larseric Nyberg: Tynande församlingar fortsätter ändå som om ingenting hänt ]
