En platsannons i Dagen, samtidigt som begreppet ledarskap diskuterats i tidningen med anledning av förre pingstledaren Daniel Alms avgång, får mig att sätta mig vid tangentbordet. I annonsen efterlyses ”En stark ledare”. Kanske för att mildra budskapet har man lagt till att han även ska vara ”ödmjuk”. Dessa två egenskaper har jag upplevt sällan går hand i hand.
Samma efterlysning börjar höras ute i samhället efter de senaste våldsvågorna. I min historiekunskap brukar ropet på starka ledare sluta med diktatur. Hårdare tag, mera övervakning, kalla in militären. Man måste ha levt under en sten för att inte ha uppmärksammat hur det slutat i nutidshistorien.
Det är märkligt att man i stort verkar missa Jesu exempel i Nya testamentet då det gäller ledarskap. Jag undrar om vi inte lånat begreppet ”ledarskap” från företagar-, politik- och industrivärlden? Bibeln visar ju på ett spegelvänt förhållningssätt till ledarskap. Den som vill vara störst bland er är den som tjänar mest. Och då åsyftas alltså inte storleken på saldot i lönekuvertet.
Församlingsmötena till exempel, som hålls i församlingarna runt om i landet påminner om fackföreningsmöten. Ofta svarar man ”ja” på förslagen som läggs fram för att slippa betraktas som bakåtsträvande och/eller kverulant – en bråkmakare, helt enkelt.
När församlingar jag varit med i sökt efter ny pastor, har jag upplevt att man söker ett substitut för eget engagemang.
— Ingemar "Inka" Gustavsson
De pastorer jag tjänat under har med få undantag varit jag-starka, utmejslade individer. Sådana som man sällan gavs tillfälle att säga emot, eller ha andra åsikter inför. Det var bara att lyda, för Gud visste väl vad han gjorde då han kallade dem … eller?
Baksidan av detta blev att man sällan kände sig behövd, för pastorn var som en supernova som täckte solen. Det fanns ingen plats eller behov att fylla. Kom jag till någon ofrälst och trodde mig vara den förste kristne som hälsade på, fick jag veta att pastorn varit där femton gånger innan. ”Hälsa från Roffe”, fick jag med mig då jag gick därifrån.
Likadant var det på musiksidan, där allting sköttes av pastorns fru. Hon var vida känd och respekterad i musiklivet på orten. Tillvaron kändes som om man fastnat i en gammal telefonkiosk – utan Stålmansdräkt. Fanns inga hål att fylla; jag var överflödig.
[ Björne Erixon: Om goda ledare möter medlemmarnas besvikelser så kanske fler vill vara kvar ]
Starka ledare kan därför ha en kontraproduktiv och faktiskt passiviserande påverkan. Motsatsen kan få en att komma på fötter. Få en att inse att pastorn faktiskt kan behöva hjälp. Så blev fallet med en annan pastor jag tjänat tillsammans med. Han var inte lika kategoriskt tvärsäker som den andre jag beskrev. Var ingen taggtrådsförsedd Berlinmur som man var tvungen att forcera för att nå fram till.
Vi var båda svarslösa då vi blev kallade in till församlingsarbetet, kände oss lika oförberedda och faktiskt … rädda. Men det gjorde att vi blev extra beroende av gudomligt tilltal, ledning och vishet. Insikten av vår litenhet i sammanhanget gjorde att vi utvecklade en egen, personlig stil och sätt att tjäna på.
Många i församlingen jämförde oss med tidigare pastorer och vi föll till föga. Det var inte lika häftiga predikningar som förr. Inga spektakulära konserter och körer som innan, bara en ung kille som ledde lovsången med en akustisk gitarr. För, mentaliteten var att man i stället för att betjäna varandra i helig gudsfruktan, skulle stimuleras och underhållas. Eller som en pastor en gång sa: ”Konsumera andlighet.”
När församlingar jag varit med i sökt efter ny pastor, har jag upplevt att man söker ett substitut för eget engagemang. Något av en packåsna eller entreprenör som kan fixa väckelse, medan man själv återgår till karriären i arbetslivet. Sådana församlingar blir som ett självspelande piano, där hjulen blivit skeva med tiden och klingar falskt, fast de rullar vidare.
När vi söker ledare vill jag att vi frågar oss själva: varför? Är det kanske av ren lättja eller ångest inför att vi själva får börja ta ansvar och leva som vi lär om pastorn dröjer?
Jag tror det vore rena glädjekicken att som pastor få komma till en församling där tjänstegåvorna redan är i fullt bruk. En där man i ordets sanna mening sörjer om och tar vara på varandra oavsett vilka funktioner man har på individnivå. Inte en där man passivt står och väntar på någon som ska sätta i gång maskineriet och få cirkusen på fötter igen.
Som Dagens chefredaktör Felicia Ferreira skrev i samband med nyheten om Daniel Alm för en tid sedan: Pingströrelsen är större än sina ledare. Men då krävs det att varenda en intar sin plats vid årorna och börjar ta sitt personliga ansvar. Inte väntar på någon Moses som ska ta oss ut ur Egypten.
[ Lennarth Hambre: En självklarhet att präster och pastorer får själavård och andlig vägledning ]
