På söndag är det första advent. I kyrkor överallt kommer Matteus 21 läsas, berättelsen om när Jesus rider in i Jerusalem på en åsna. För ett ögonblick föreställer jag mig att Jesus då närmar sig Gaza City i stället. Inte det religiöst förtätade Jerusalem eller det sekulära Stockholm. Fredsfursten har hört nödropen från över två miljoner människor, helt utan framtid och hopp. Vad händer när han rider in i krigets Gaza?
En gigantisk humanitär katastrof är redan ett faktum. Jesus vet det och väljer därför att se verkligheten med egna ögon under några dagars tillfälligt eldupphör.
Lärjungarna har skyndat i förväg för att ordna tillstånd via den nu enda möjliga gränsövergången Rafah, en plats som Jesus passerade med sina föräldrar under deras flykt till Egypten. Lärjungarna presenterar Jesus som högste ledaren för de cirka 300 kristna som nu finns kvar. De vill fira hoppets advent med Jesus radikala fredsbudskap i centrum.
Uppståndelsen är stor vid Rafah under den tillfälliga vapenvilan, med både fångutväxling och köer av långtradare med nödhjälp. Jesus måste som alla andra – diplomater, sjukvårds- och hjälparbetare, långtradarchaufförer – gå igenom säkerhetsprocedurer. Till och med hans sandaler röntgas. Han är dock totalt vapenlös. Jesus och tre av hans lärjungar släpps in.
Inne på Gazaremsan, som inte är större än en dryg fjärdedel av Öland, kommer några unga pojkar och erbjuder Jesus en åsna att rida på. Bilar finns, men numera saknas bensin. Lampor finns, men elektricitet finns inte längre. Vatten finns i källor, men det är inte drickbart.
Jesus väg går som genom ett månlandskap. Gamla kloster och kristna minnesplatser från ökenfäder och ökenmödrar är numera bara sandkorn. Israels militära operationer 2008/09, 2012, 2014 och nu 2023 har släppt ner tiotusentals bomber, bomber som åstadkommit en förödelse av ofattbara mått. Varje tonåring i Gaza har flerfaldigt traumatiserats.
Ju närmare Gaza City Jesus kommer, desto starkare bli avloppsstanken från Medelhavet. Numera finns inga fungerande reningsverk. Allt avlopp spolas ut i havet. Även de en gång så fina stränderna med fiskebåtar är nu en tickande bomb.
Jesus rider långsamt in i Gaza City som blivit en ”spökstad”. Han reciterar halvhögt de gamla profetorden: ”Bana väg för Herren genom öknen, gör en jämn väg i ödemarken för vår Gud …” Sedan börjar Jesus uttala namn på platser där våldet triumferat i modern tid: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka, Hanoi, Rwanda … ”Och i advent 2023 måste vi lägga till Gaza”, säger Jesus med sorg i rösten.
[ Läs tidigare inlägg | Anders Sjöberg: Vilket Palestina är det man vill befria? ]
De kvarvarande i Gaza City har fått höra om det märkliga besöket och kommer springande. I brist på annat lägger man sina t-shirts på marken. Några har gjort palmblad av bombskrot. Några unga män dansar dabke framför åsneritten, och barn sjunger längs vägen ”Biladi, ya ardi” (”Mitt hemland, min jord”). Jesus hyllas som en profet, en befriare.
Lärjungarna börjar bli oroliga. Så här politisk borde väl inte Jesus vara? Han kan bli dödad som Hamas-anhängare. Tysta barnen! De sjunger ju nationalsången. Men Jesus lugnar de oroliga:
”Märkligt nog finns just nu ett unikt handlingsutrymme för alla inblandade parter. Jag vill tala med Israels och palestiniernas ledare om deras ansvar, och ge en vision om Gaza som en blomstrande frihandelsplats i Medelhavsområdet – likt Singapore i Asien. Jag vill träffa Netanyahu, och som jude vädja om att fredssamtalen återupptas för Israels eget bästa.”
Gaza är ett mikrokosmos av ondska och barbari i vår tid, men också av enkla människors nöd, mod och motståndskraft.
— Sune Fahlgren
Jesus påminner om att han redan hållit ett tal till mänskligheten som kommit att kallas ”Bergspredikan”. Ett budskap om djärv godhet och radikal barmhärtighet. Det är nu hans lärjungars uppdrag att göra socio-politik och breda folkrörelser av detta manifest. Våldet får inte utplåna politiken! Den judiske filosofen Hannah Arendt hävdade att ”bara genom politik utvecklas verklig makt och frihet”.
Vi svenskar som i tanken följer med Jesus in i Gaza har nog svårt att se någon lösning på kriget som nu rasar. Men ändå är det inte bara de stridande parternas våld och nationalism som hindrar en rättvis fred, utan de mångas självupptagenhet vid politiska eller vid ”bibliska” och andra religiösa positioner. Min fråga är därför: Var finns de breda allianser, byggd på respekt för varandra, där vi vågar söka upp konfliktens kärna?
Gaza är ett mikrokosmos av ondska och barbari i vår tid, men också av enkla människors nöd, mod och motståndskraft. Att föreställa sig Jesus rida in i Gaza tydliggör krigets fasor: maktens övermod, den fördrivning som pågår och den skyddslösa situationen för civila.
Mitt i detta visar Jesus på ett uthålligt och sannfärdigt hopp, som vägrar ge rum för uppgivenhet och domedagsstämning. Den Jesus-blicken tycker jag saknas i David Ekerbrings och David Bymans blåögda ”Israelvänskap” (Dagen 1/11). Solidaritet kan definitivt inte börja med lojalitet med en stridande sida, som hävdats i denna debatt.
[ Läs tidigare inlägg | Johan Mårtensson och Sune Olofson: Måste kristna vara okritiska Israelvänner? ]
