Då jag i medierna möter tankarna kring döden, som nu senast i samband med allhelgonahelgen, saknar jag ofta de trygga orden som jag som barn jag fick höra hemma och i söndagsskolan.
Min far och lärarna förmedlade en trygg tro: Det finns en Gud, sa de, som vill dig väl. Jesus har visat att Gud älskar dig oändligt mycket. Du behöver aldrig, aldrig känna dig rädd eller ensam. Gör du något dumt, säg då som det är och du får förlåtelse. Så blir du befriad från ett dåligt samvete och glad igen. Följ reglerna från Bibeln, så går det bra för dig.
Bland olika ”hemligheter” som vi fick höra om i söndagsskolan, var detta en: Ju mer du själv ger och hjälper, desto mer får du själv. Inte minst av glädje.
Vad sa man om döden i söndagsskolan? Jo, det här: Jesus, är med dig och hjälper dig också då du dör. Jesus är alltid med dig. Så uppmanades vi inför tankarna på döden att då också följa Bibelns uppmaning om att ”se på Jesus.” När du gör det, sa söndagsskolefröken, blir du aldrig rädd för något. Jesus är ju starkare än till och
med döden.
Så sa hon: När jag var riktigt liten, ställde mamma mig på bordet och hon stod framför. ”Hoppa”, sa hon. Men jag vågade inte. När mamma tredje gången sa: ”Hoppa och titta bara på mig”, då vågade jag. Och for så med en härlig känsla i maggropen rakt in i mammas famn. Så tänker jag mig att det är att dö: Jag ser Jesu varma ögon och hör hans välkomstord: Välkommen in i glädjen!
Tillåt mig att lyfta en tanke till: Tänk om en del av de ungar som blir terrorister, hade mött de roliga och duktiga söndagsskollärarna. Då hade de fått lära sig hur mycket bättre livet blir med öppna händer som ger, än slutna som slår. Självkänslan blir stärkt. Trots att jag inte alltid vinner, är jag värdefull. Och älskad.
[ Steven Crosson: När du ligger för döden, vad var meningsfullt? ]
